Och så var det ju det här med Assyriska. De senaste två åren har resultatmässigt egentligen varit bra, men så var det det där med att falla på mållinjen. Någonting är det ju som inte stämmer, eller hur?

Med Michael Borgqvist och Edmond Lutaj som tränare var Assyriska etta eller tvåa under hela säsongen (2008), men tappade såväl allsvensk plats som allsvensk kvalplats i den sista omgången hemma mot Ängelholm. Förra året kom Conny Karlsson in och räddade laget till kval, bara för att Djurgården ska få gå in och vända på steken (som vi såväl hade grillat till 2-0 i hemmamötet) och se den brännas vid.

I ett försök att förklara små skillnader så kommer jag framöver presentera lite intressanta fakta från de tidigare åren, och därmed kanske komma svaret lite närmre på vad det egentligen är som har gjort att Assyriska ännu inte spelar i Allsvenskan igen. Här kommer det första, nämligen statistik (med siffror i snitt per match) från de senaste två säsongerna:

Dessa siffror är faktiskt lite intressanta. Under det senaste året (det som så länge klassades som helt värdelöst) gjorde vi i snitt mer mål hemma än året innan, och släppte även in mindre; ändå fick vi i snitt bara lite många poäng per match som året innan. Detta ska jag försöka återkomma till, då nya fakta behövs för att svara på varför det är så. Tabellen visar även att vi till synes blev sämre i bortaspelet under 2009 jämfört med 2008, detta såväl mål- som poängmässigt.

En jämförelse med Åtvidabergs och Mjällbys siffror (då endast säsongen 2009) visar:

Även här visar det tyvärr inte exakt vad som är källan till problemet; men det visar samtidigt att vi var sämre såväl borta som hemma än både Mjällby och Åtvidaberg. Därmed kan vi utesluta att otur var orsaken till missat avancemang (åtminstone att gå upp utan kval). Slutligen kan man konstatera att skillnader mellan våra siffror är som störst på bortaplan, så jag antar att det är där skon klämmer som hårdast. Mjällbys siffror visar dock att det var något av en perfekt säsong (eller ett perfekt lag i Superettan-mått mätt), då man kollar på deras mål- och poängsiffror. Att försöka nå dessa i år vore naturligtvis drömmen, men tyvärr rätt så osannolikt. Åtvidabergs siffror däremot, åtminstone dit borde vi sträva.

Igår var en märklig dag. Den började med att jag var helt väck i skallen, vet inte varför. I yran i mitt huvud lyckades jag ta på mig en snygg högersko, en snyggare vänstersko - hur gick det här till?

Men till skolan kom jag, och jag gick igen. Ännu ett alibibesök, för att de aldrig ska få reda på att det var jag som dödade Barack Obama i ett hemsk attentat klockan 12.03 Jisses vad jag fick springa för att hinna dit. Smart som jag är, hade jag dagen innan smugit mig in i klassrummet där vi skulle vara, för att vrida klockan ett par minuter framåt - på så sätt tjänade jag en minut och fyrtio sekunder. Det hade aldrig gått annars.

Nåväl. Jag firade med en runda på stan med en kär vän (det är dock inte mig han är kär i. Det är hans flickvän. Hur som helst är han kär --> Kär vän). Inhandlade ett ekonomiuppslagsverk, en bok av Dan Andersson, en samling dikter av Nils Ferlin samt en liten pocket om antikens ekonomisystem. Ytterst intressant. På vägen till bussen hann vi även med att bli utfrågade om en massa smör; tydligen nån marknadsundersökning från Bregott. Hur som helst: Jag och min kära vän (det är dock inte mig han är kär i. Det är hans flickvän. Hur som helst är han kär --> Kär vän) kom hem med varsitt smörpaket och ett löfte om tio trisslotter inom en vecka. Inte för att chansen att vinna är särskilt stor, men likväl finns den där.

Öl avslutade såklart hela dagen, och inte förrän kvart över ett somnade jag ifrån min kära tv (det är dock inte mig han är kär i. Det är hans flickvän. Hur som helst är han kär --> Kär tv).

Jaså, gatuköket med god kebab är öppet? Hm, jag tror jag tar det som ett tecken.

Igår köpte jag äpplen. Av någon anledning har jag alltid ryggat tillbaka lite för just äpplen. Idag kom jag på orsaken. De där äppelskrutten. De vidriga, ihoptorkade, bruna efter en halvtimme, satans, äppelskrutten. Jag rös.

Jag frös också, men det av en helt annan anledning. Nu verkar det ändå som om vintern slutligen abdikerat, lämnat tronen bakom sig, för att om nio månader åter stå likt Napoleon; tillbaka som det högsta hönset på en bondgård utan dess like. De flesta tror sig känna våren komma smygande när de svenska fotbollsserierna åter drar igång, och jag har också känt, eller inbillat mig att jag känner, så. På väg till universitetet idag kände jag däremot gruset dras under mina gymnastikskor, och trots att jag hade raggsockor däri, skickade småstenen tydliga signaler om att den ljusnande framtid är vår. De liksom kittlade mig, som om de vore barnen som den klumpige pappan krymper i den där galet härliga, amerikanska, familjefilmen, som vi alla älskar att hata. Plötsligt mindes jag barnåren, då det var innebandy och ishockey som upptog min hjärna. Alla tyckte alltid det var kul med vintern, då man kunde tacklas hur mycket man ville ("snö är jättemjukt"), men jag sållade mig aldrig riktigt till den skaran vars optimism kändes något obefogad. Det är därför jag älskar den där känslan av förväntade skrapsår.

Annars handlar det mycket om att stå ut. Stå ut med vintern, för att den snart är över. Stå ut med de som klagar på den, för jag vet att jag är en av dom. Stå ut med de som nu ifrågasätter klimatförändringarna, för att det är så gulligt med människor som tror sig veta allt. Stå ut med dig, för att jag vet vad du tänker just nu. Stå ut med mig, för att det är så gulligt med människor som tror sig veta allt. Nä, det sista kan jag inte skämta bort: Stå ut med mig. Jag tror att jag behöver det.