Sommar'n miste lite av sin fägring

Solen miste lite av sin glans

När det, vi hade hoppats på

föll ihop och gick i kras

var det nästan som om glädjen inte fanns

Nu säger du att inget har nå'n mening

att det enda, du vill ha är lugn och ro

Men vi kommer aldrig vidare

om vi lutar oss tillbaks

Så kom hem till mig så gör vi nå't ihop

Du säger, att vi nått den punkt i livet

när man blir tvingad att förstå

att allt, man tog för givet

och allt, man tog för gott

var nå'nting som man bara fick till låns

Och jag önskar det fanns nå'nting att säga

som gav dig tillförsikt och mod

Men hoppet föds i handling

Det vet jag att du vet

Så kom hem till mig så gör vi nå't ihop

Som en skuta utan segel

en skönhet utan spegel

ja, som en hemlös irrar du omkring

Som en gamling i det nya

som en fånge i det fria

vågar du inte vänta dig nå'nting

Som en skuta utan segel

en skönhet utan spegel

ja, som en hemlös irrar du omkring

Som en gamling i det nya

som en fånge i det fria

vågar du inte vänta dig nå'nting

Men det finns en tid när säden måste mogna

Det finns en tid när gräset måste gro

Och när din säd har mognat färdigt

och ditt gräs har blivit grönt

så kom hem till mig så gör vi nå't ihop

Ja kom hem till mig så gör vi nå't ihop

...och det jag kommer sakna mest av allt är att se Niklas Holmgren precis innan match när han står (och Calle Johansson sitter) där i sin mustasch och är så underbart lik Mr Potato Head från Toy Story. Den som missat skillnaden får googla ihjäl sig och hitta just de bilderna, då det är som mest likt när han står där, och kostymen bara ser lite, lite, liten ut - han ser lite sådär plumsig ut. Likheten är slående. Jag skrattar varje gång.

Det må vara risk för en dåres försvarstal, åtminstone enligt många, men ändå så är det nog dags. Det finns spelare som inte presterar enligt vissa, några som borde bänkas så att problemen försvinner. Så lätt är det dock inte. Assyriskas problem stavas inte Östlundh, Toompuu, Besara, Batan eller Lumnica. Just nu har Assyriska större problem än enskilda individer - det går till och med att hävda att utan individerna skulle Assyriska plockat än färre poäng än de hittills har gjort.

Att skylla allt på ett segt innermittfält håller jag absolut inte med om, även om jag också ser att Östlundh har spelat bättre än så här tidigare i sin karriär. Dock anser jag att andra halvlek mot Väsby visade att det även kan bli rätt så bra med denna "sega" Östlundh på mitten, kompanjerad av Toompuu (som då utgick lite mer från vänster i och för sig). Att sedan hänga ut Besara vet jag inte riktigt varför man gör. Visst, grabben har inte rosat marknaden fullständigt i år, men med lite mer marginaler på sin sida hade han nog gjort ett par mål på distansskott redan.

Att Assyriska har problem i anfallsspelet är nu ett känt faktum - men jag varnar de som tror att t.ex Haddad skulle göra en så stor skillnad. Enligt min mening (dock är jag inte så kallad expert) ligger problemet snarare i att vi aldrig hittar uppspelskombinationer, och här går det faktiskt att kritisera innermittfältet mer än i fråga om att vara sega när de väl har bollen. Dock anser jag att det är hyfsat klart att Assyriska antingen måste bredda spelet, för att på så sätt öppna upp ytor som inte riktigt finns i det offensiva spelet just nu. Andra alternativet (om man inte får bredd i anfallsspelet) måste vara att dra isär mer i djupled - och då handlar det om att döda några darlings för att få till ett sådant spel. Marklund är t.ex en underbar fotbollsspelare, men knappast den som hotar i djupled.

Min lösning? Ingen aning faktiskt. Egentligen är väl ingen av lösningarna särskilt effektiva på egen hand, utan båda två krävs. Att få bredd på mittfältet öppnar upp för uppspelen - antingen in i mitten eller ut på kanten. Ponera att bollen går ut på högerkanten, att en anfallare då sticker i djupled på den kanten och att den andre sticker i luckan som då kan tänkas uppstå. Två alternativ redan där, och troligen ytterligare ett alternativ till Östlundh i mitten som då kan få lite tid på sig att styra och ställa spelet. Djupledsbollar kan han faktiskt fortfarande slå.

Det kan tyckas jobbigt att jag här kritiserar typ hela spelet, men så är det inte riktigt heller. Då och då ser man tendenser från olika håll, men aldrig någon riktig helhet. Och vi var väl alla överens om att laget behövde spelas ihop? Ingen trodde kanske att det skulle se så här illa ut, eller?

Sen vet jag inte om lösningen är att hela tiden kräva att nya spelare ska in i startelvan (om det inte handlar om comeback efter skador naturligtvis). Tror snarare lösningen är att visa förtroende, låta de spela ihop sig och lita på att man satsat på rätt spelare.

Till er som tänker tanken: Att Toompuu och Östlundh redan spelat ihop så länge och borde känna varandra tillräckligt bra - det hör inte hit. Att två av elva komponenter känner varandra på planen räcker inte - elva av elva komponenter ska klaffa som en klaffbro (dock bättre än klaffbron i Södertälje, den verkar gå sönder hela tiden).

Hur går det mot Ljungskile hemma? Jadu, det blir i alla fall inte lätt. Något inom mig säger att vi måste börja vinna en hel del matcher i rad snart, något annat inom mig säger att det kunde ha varit värre. En tredje sak inom mig pekar ut det uppenbara för mig: Man ska aldrig vara rädd för att luta sig tillbaka, vara nöjd med vad man har och inse att allt löser sig om man bara litar på sina första instinkter. Våga aldrig testa nytt, döden kan vänta runt varje okänt hörn.

En litteraturbetraktelse: Jag insåg för några veckor sedan att jag knappt gillar någon kvinnlig författare, så jag fick för mig att läsa Martina Haags Underbar och älskad av alla. Hon bevisade inte att jag hade fel, snarare bekräftade hon det jag redan visste: Jag gillar inte kvinnliga författare. En sen kväll runt halv två-snåret läste jag de första trettio sidorna, undrade förstrött om bloggar alltid kommer ut i pappersformat utan att man ber om det och sedan somnade jag. Under natten drömde jag om hur jag satt med vänner och bekanta och kritiserade boken. Om inte det är ett tecken på att jag tyckte det var en dålig bok, så vet jag inte vad jag tycker är dåligt.

Som sagt: Lita på att du gjorde rätt val i början av säsongen, håll fast vid det och ni ska få se att de vi nu kritiserar, är de som fem år senare står bredvid Mourinho med en champions league-buckla på en armlängds avstånd. Dennis och Andi: Låt inte dom jävlarna ta er!

Sista seriematchen är hemma mot Ängelholm. Dåliga vibbar från 2008 någon?

Ceyhun Eris är den bästa spelare som någonsin spelat i Assyriska. Någon som säger emot?

Degerfors kan aldrig riktigt ge mig de kalla kårar som laget verkar framkalla på andra runt omkring. För mig betyder Degerfors inget mer än att det är en nykomling, att de är relativt duktiga trots detta, och att de kan vinna mot i stort sett vilket lag som helst i serien. Det har funnits sämre nykomlingar, om man säger så - men även betydligt bättre (Assyriska och Syrianska t.ex.) Degerfors som klubb säger mig inte särskilt mycket förutom att jag vet att de varit duktiga en gång för länge sedan - men tydligen har SSK vunnit en massa SM-guld också.

Jag har själv varit skeptisk, men nu är det nog dags att slänga in triumfkorten och jokrarna på samma gång: Ner med Ceyhun på innermittfältet och spela med två andra anfallare. Låt det bära eller brista; Ceyhun är så överlägsen med bollen att jag frågar mig om det verkligen blir så svårt att försvara sig med honom där: Hur ofta tappar mannen bollen liksom?

Igår zappade jag mellan Sverige-Schweiz och Syrianska-Malmö - och jag måste säga att Syrianska gjorde det helt okej igår. Visst, de blev stundtals utspelade, men det kunde lika gärna ha slutat med hemmavinst om någon bara kunde göra mål på Ijehs framspelningar. Och målvakten gjorde det bra, men det är absolut inte någon jag skulle ställa i mål om jag var tränare - alldeles för osäker, dock med vissa riktigt bra (och coola) ingripanden.

I dagsläget känns det som att Assyriska skulle behöva sno ett par av Syrianska yttrar, åtminstone nu när vi knappt har några friska och hela. Batan lär väl dock vara tillbaka mot Degerfors? Och kanske Eddie också - då har vi det rätt bra på båda ytterplatserna. Vi får även hoppas att Segerström är redo för spel, då jag tvivlar på att Momo Mbyes vilja räcker en match till; men han får gärna motbevisa mig.

Nä, nu är det dags att göra något viktigt. Jag siktar på att bli klar med mitt tyska-arbete ungefär vid halv två inatt, för att sedan göra klart Powerpoint-presentationen av det samma - beräknad sluttid: 04.38 Precis lagom till solen går upp ungefär. Vem har sagt att sömn är viktigt?

Satt och googlade och kom fram till att om man googlar "Andreas Carlsson har svettiga armhålor", så är min blogg högst upp. Någon som har någon ännu roligare googling så att min blogg kommer överst?

Jag borde ha skrivit tidigare. Jag ville, men kunde inte. Det hade blivit för mycket hat - hatet finns kvar, men nu i lite mer utspädd form och därmed mer hanterbar.

Låten är Lars Winnerbäcks "Jag fattar ingenting", och visst passar det in? Den är förstås omgjord i rubriken, och egentligen var det buss jag åkte, men faktum kvarstår: Om jag hade fått chansen hade jag satt alla svenska fotbollsdomare på första bästa flyg till Sibirien (obs: lär ske först när askmolnen slutat störa flygtrafiken). På arenan i lördags kände jag först ilska, och sedan bara uppgivenhet. Eller egentligen var jag uppgiven, sen ilsken, sen uppgiven igen.

Det första först: Assyriskas första halvlek var tamefan det tamaste jävla skitspelet jag någonsin skådat i hela mitt liv - åtminstone när man ser till förutsättningarna innan matchen. ASSYRISKA var TOPPLAG, VÄSBY var BOTTENLAG. Någon glömde bort att berätta det för våra spelare tror jag. Problemet i första halvlek var ju att bollarna aldrig lämnade backlinjen, och sedan kan man skylla på flera: Backarna som valde det säkra alternativet att passa bland sig själva, innemittfältarna som inte gick ner och mötte tillräckligt bra, yttermittfältarna som inte höll bredden, anfallarna som inte fick fast de långa bollarna som till slut blev resultatet. Jag skiter i vilket, men det är viktigt att poängtera att det inte är någon enstaka spelare som ska beskyllas för debaclet, utan snarare hela laget.

Ilskan kom in i bilden ett par sekunder efter Thorstenssons glidtackling. Sträckta ben, dobbar, bakifrån, från sidan - ja, sånt ska tydligen leda till rött kort, men herrejävlar vad den tacklingen INTE borde renderat i ett rött kort. Om det där är nivån, så borde det ju blivit ett antal frisparkar i resten av matchen (och nåra till gula kort), men där valde domaren att bara vinka upp spelarna lite nonchalant. För mig är det en gåta att man kan strunta i såna frisparkar och sedan ta ett rött kort på en tackling som knappt träffar - nivån bör väl vara den samma genom hela matchen?

Mina tankar går inte att formulera på ett läsbart sätt, då det finns alldeles för mycket uppgivenhet för att jag ska orka bry mig. Vad fan ska man göra åt domarna? Jag är tämligen säker på att det inte handlar om att domare går in med inställningen att favorisera något lag - jag tror helt enkelt att de bara är förbannat dåliga. Misstag görs åt alla håll och kanter - och kanske är det dags för en utbildning i vad hands är för något? Det är hands om bollen tar på armen. Domarna verkar ju ofta se dessa situationer, men strunta i att blåsa av någon anledning. Vad anledningen är? Troligen något i stil med att den är ofrivillig eller att bollen sökte handen och inte tvärtom. Nu ska vi ta detta i ordning:

  1) Bollen kan INTE söka upp en hand.

  2) Dessa "harmlösa" hands som sker i straffområdet blåser de inte för, men sker samma helt ofrivilliga hands i mittcirkeln är det frispark. Varför? För att det skulle bli för många straffar annars? Vad gör det om det blir tio straffar i en match? Om det döms rättvist lär man få med sig ungefär lika många i slutändan.

  3) Om man inte blåser straff för en hands i straffområdet för att den är ofrivillig, då undrar jag vad nästa steg är: Att döma bort ett självmål för att det inte var meningen? "Men det kan inte vara mål! Det var ju inte meningen!" "Okej, inget mål!"

Lösningarna? Själv diskuterade jag med en vän om att införa någon form av ärmar som, när de kommer i kontakt med bollen skickar iväg en sjuhelvetes elektrisk stöt så att spelaren nästan svimmar av: Så när en spelare sjunker ihop vet man att det är hands - inga konstigheter.

Då min första lösning är väldigt orimlig lyfter jag istället fram nästa: Bojkotta domare en omgång. Hur ska det gå till? Kanske ni frågar er. Ja, men det kan ju inte bli sämre, eller hur? Antingen låter vi domarna spela rysk roulette med oss genom att ge frisparkar, kort och straffar åt höger och vänster - eller så spelar vi utan domare och spelarna själva får avgöra vad som är vad. Orättvist kanske? Ja, men om varje lag envisas med att döma bort motståndarnas mål för någon liten bagatell så kommer alla matcher att sluta 0-0 ; och efter ett tag tröttnar nog spelarna på det och då löser det sig.

Jag har annars alltid trott att det är hockeyn som har problem med domare, för där verkar domarna blåsa för ungefär var femte slashing, och släppa dom andra fyra. Där är det ändå förståeligt, då det är mindre plan, högre farter och därmed mer svårdömt - fotboll bör inte ha det problemet.