assyriskapoesi

Alla inlägg under oktober 2010

Av Robin - 29 oktober 2010 23:25

Everybody's talking at me, I don't hear a word they're saying – ja, det måste vara så det är för Assyriska just nu. Alla bara pratar, många är positiva, vissa kanske överdrivet positiva; andra är negativa, vissa kanske överdrivet negativa. Jag förstår dom, både dom som klagar och dom som hyllar, för hur ska denna säsong egentligen summeras? Om tio år, ja, vad säger vi då?


De flesta lär minnas Eddie, de verkligt inbitna lyfter fram skadorna; någon, någonstans, kanske hävdar att en anfallare stundtals var lysande som mittback. Jag kanske faller in i gamla synder, och börjar raljera om fotbollens meningslöshet, och kanske börjar jag tappa läsare som jag inte ens har på grund av det; kanske börjar jag istället inse glädjen som finns där alla andra också hittar den; troligen landar jag någonstans i mitten.


Om vi ska bli fotbollsmässigt seriösa? Bloggare Thorstensson går inte att klaga på, Andreas Haddad kan ha varit Superettans bäste spelare under hösten, Finlands-Bahne förväntade man sig som helhet mer av, 17-åringen bör hyllas som sjutton, och sen finns det mest bara skador att gnälla över. Mittbacksgeneral Eklund hann bara med en halvlek, Jansson hoppade från sjukhuset till planen till sjukhuset, Segerström och Andi blev knockade, Björkeryd verkar ha spelat småskadad hela säsongen; och mitt i allt står herr Marklund, utan liggsår, och jag tror att han har sålt sin sjukhussäng han köpte för några år sedan, och han fick sparka sin personliga läkare och sjuksyster, då de gjorde ett allt för bra jobb.


Och hur vi ska gå vidare? Beror på. Mest beror det på om långe Haddad och korte Haris tar sitt pick och pack och åker på nya äventyr, eller om de funderar på en karriär som egna berättare istället. Med dom? Ja, då behövs inte alltför många värvningar enligt mig. Utan dom? Jo, då behövs det lite mer. En backlinje med Kyle, Jansson, Segerström/Mbye och Björkeryd skulle jag inte klaga på, och ett anfall med Haddad och Ishak/Thorstensson kan bli ett av seriens bästa nästa år. Mittfältet? Batan, Andi, Göran och Haris. Och även om Haris tvingas ut på högerkanten, så skulle han vara klockren. Återstår sedan att se om Hedlund håller i målet, men det mesta tyder på att det värvas en målvakt illa kvickt; det är åtminstone min gissning.


Så, för att summera: Det lag som missade uppflyttning i år ska alltså köra över serien nästa år? Är det så lätt? Ja, jag kan faktiskt tycka det. Nahir, Narsai, George, Awrohum? Nej, ingen press längre.


Det om laget.


Sen kan man tycka vad man vill om vissa delar i laget, runt laget, eller i föreningen som stort; och man kan även kasta mantrat ”klaga inte på såna som jobbar ideellt om du inte gör det själv” i ansiktet på folk, men vad hjälper det? Ja, precis lika lite som de som klagar på dåligt jobb av de som jobbar ideellt. Men jag kan hålla med om att intervjuer på officiella hemsidan inte dyker upp lika snabbt efter förluster som efter vinster, men jag tillhör den lyckliga skaran som inte bryr mig. De flesta intervjuer (på alla sportsidor av alla olika slag) är rätt intetsägande, så jag håller mig till mina egna tankar om matchen, om statistiken, om känslorna, och jag föreslår att ni alla andra börjar göra samma sak. Det är ni som är experterna, inte dom.

ANNONS
Av Robin - 20 oktober 2010 11:57

jag gillar när kylan ackompanjeras av duggregn, jag är så glad när räkningarna ska betalas, jag fullkomligt älskar att Syrianska troligen gått förbi oss i seriesystemet, jag tycker att de svenska fotbollsdomarna är de bästa i världen, jag gillar i synnerhet Superettans domare, jag kan glädjas åt rivaler, jag anser att gubben är för gammal, jag hatar turkens bollbehandling, jag tror att internet är på nedväg, jag applåderar de som säger att vår fotbollsfilosof är bedrövlig, jag tycker fotbollsarenan var ett uppköp från bårsta, jag tror på mirakel, jag tror på fotbollsförbundet, jag hoppas att daniel larsson löser våra djupledsproblem.


nile city var kasst, den långe är slut efter alla skador, balanssinnet har proppat huvudet för fullt av plugg, herr barcelona är världens bästa tränare, debatter i svt är intelligenta, amerikanerna är grunden till allt ont, boisen klarar av katalanernas spelsätt, försvarsspel är oviktigt, de unga är för gamla, de gamla är för gamla, de medelålders är för unga; jag väntar på snön.

ANNONS
Av Robin - 15 oktober 2010 15:13

Varje gång jag läser om ekonomiska modeller, så blir jag glad och rädd samtidigt. Glad, för att det är intressant. Rädd, för att jag inte vet om det här är rätt väg att gå; inte utbildningsmässigt, då jag känner att det är rätt väg på det sättet, men utan på ekonomernas sätt att beskriva hela verkligheten, eller ja, snarare avsaknaden av den.


Så här ligger det till: Ekonomerna förenklar verkligheten för att den ska passa in i modellbyggandet. För att förstå hur förändringar påverkar resten av världen, så håller vi ekonomer i stort sett allting konstant, medan vi ändrar den sista lilla variabeln för att se hur ekonomin i stort påverkas. Och däri ligger problemet: Hur är det möjligt att finna några svar på hur massfattigdom ska minska, när vi söker partiella lösningar överallt? Världen är komplex och, framför allt, sammansatt; vi ekonomer disaggregerar allt, enbart för att det annars vore för svårt. Vi borde göra det svårt, vi borde sätta allt i sitt sammanhang, även om vi i början inte kommer komma fram till något; någonstans måste man börja.


Ett lysande exempel från en lärobok:


"First, unlike the open economy, there may be considerable labour mobility between different regions in the same economy. In fact we make the assumption in what follows that there is no labour mobility between open economics."


Ganska roligt redan där (eftersom folk flyttar mellan länder), men ändå ganska förståeligt, då det på kort sikt är ganska rimligt att anta att folk inte flyttar till ett annat land från en dag till en annan på grund av små förändringar i pris på livsmedel till exempel. Det roliga kommer dock i fotnoten till avsnittet:


"Moreover economic analysis becomes impossible when too many variables are treated as endogenous. We therefore treat national populations as given in what follows."


Ja, för många endogena variabler vill vi alltså inte ha. Exogena då? Jo, visst kan man ersätta en del endogena variabler med exogena, men det är inte så världen ser ut, och är det inte verkligheten vi vill försöka förstå? Jo, visst är det så.

Av Robin - 14 oktober 2010 11:10

Som många andra (gissar jag) såg jag Holland-Sverige i tisdags kväll, och vad ska man säga? Att Holland var så sjukt bra att de svenskarna spelarna inte ens borde få kolla på? Nja. I jämförelse? Ja. Annars? Nej.


Missförstå mig inte, för Holland var väldigt mycket bättre än Sverige, men jag blev inte särskilt imponerad ändå. De höll bollen, spelade säkert, och visade på en otrolig effektivitet (tänk om Assyriska fick den effektiviteten i kontringarna?), men jag vet ändå inte. Sneijder var klockren, Huntelaar klinisk i avsluten, Van der Vaart klockren så länge han stod på benen och inte ramlade in i närkamperna. Och mest imponerad är jag av att man kan ha så stort bollinnehav, men ändå vara de som ställer om på motståndarna, och inte för omställningar på sig; där finns någonting att fundera på.


Vem ska vi skylla på? Backlinjen? Till viss del, då Granqvist går bort sig på första målet, Safari kastar inkast som om han vore holländare, och att ingen har markeringen på Huntelaar när han nickar in den; men chanserna uppstår ju på grund av annat också. Varför har ingen koll på Sneijder som skarvar den vidare vid 1-0? Varför känner sig Granqvist tvingad att springa upp i rygg på honom? Och när det väl hänt (att Sneijder inte har en defensiv mittfältare på sig): Varför tar inte den defensiva mittfältaren åtminstone upp Van der Vaarts djupledslöpning? Det känns som att Wernbloom var lite ur gängorna, och att Anders Svensson är väldigt långsam i jämförelse med de holländska innermittfältarna. Summering: Organisationen var kass.


Lägg därtill en ganska arg Zlatan, en Toivonen som gav lite tjuvknep, och en Sebastian Larsson som jobbade upp sin tjurighet nästan till Zlatan-nivå under matchen, och så undrar man hur det kunde gå så fel? Jag undrar: Hur fan skulle det kunna gå rätt?


Holland? Ja, de kommer garanterat gå till EM som etta, då de är det bästa laget i gruppen, men väl i EM vet jag inte om jag tror så mycket på dom ändå. Mot bättre lag räcker det inte att passa runt bollen på mittfältet och vänta på öppningar stora som motorvägar, för mot bättre lag kommer de inte. De kommer vara beroende av att Sneijder får bollen och kan slå de avgörande passningarna, men ett bättre lag kan nog skära av honom bättre (även om det inte går att ta bort en så bra spelare helt).


Och nej, det var inte bättre med det defensivt inriktade landslaget: Vi hade fått stryk ändå. Minns Tyskland i VM 2006. Det handlar om någonting mer, och vad det är vet jag inte riktigt. Kanske är det bara tid. Jag hoppas på det så länge.

Av Robin - 12 oktober 2010 18:01

I've got nothing to say.

Av Robin - 10 oktober 2010 20:57


Jag vaknade som från en dimma, som om jag gått vilse en gång för så länge sedan att jag inte ens minns hur jag gick vilse från första början, vart jag gick vilse, eller hur jag gick från vilsen till funnen. Så, vart jag varit? Nej, jag vet inte. I huvudet finns svaga minnen av Gran Vía, två-och-en-halv-euros-öl, och tv-spel, men jag vet inte längre. Vet verkligen inte längre.


I fantasin finns minnen av vinstmatcher, en dödsskjutning som aldrig ägde rum, och ett avancemang; och redan här inser ni att min mentala ställning har förändrats. Likgiltigheten är inte lika brutal längre, även om den stundtals gör sig påmind. Vissa saker spelar mer roll än andra, och vad jag lärt mig är att man kan skapa mening i det mesta. Dras allt till sin extrema punkt kan det konstateras att jag blivit lite mer som alla andra, både på gott och ont, och vilken effekt som dominerar på lång sikt återstår att se. Det finns en ekonom som har sagt att målet på medellång sikt är att överleva, och jag antar att man måste vara inne i ekonomitänket för att förstå humorn i det uttalandet.


Och varför jag skriver ett nytt inlägg när döden redan offentliggjorts? Det vet jag inte heller. Varför jag inte skriver vidare på min roman? Det vet jag inte heller. Varför jag fortfarande bryr mig om Assyriska? Det vet jag inte heller. Andreas Haddaaaaad, viskar Gollum. Mikael Ishaaaak, viskar en alv. Nahir Besaaaraaa, vrålar Gimli. Och jag har alltid gillat Sagan om Ringen.


Och från fönstret ser jag Assyriska-flaggor, och jag drömmer om Allsvenskan, och jag hoppas att Norling stannar, och önskar att Syrianska går upp, och jag har funnit den broderliga känslan; den så familjära, att man kan lyckönska någon, även om man rationellt sett inte bör gilla dom; och jag vet fortfarande inte vad lyckan är, men jag har tillfälligt sluta söka den. Och farsan väcker minnen av Bårsta, och familjen Durmaz på kanal 5 får en att tänka på högerbacks-David, och jag bara önskar i kamp mot all rasism att assyrierna tar över Assyriska, och jag vet att jag har fel när Göran tassar omkring, och när jag ser mitt namn i passet som ska förnyas.


Och i slutändan vet jag inte var det kommer leda mig, och jag har flytt från alla dessa pojkar som gråter, både över viktiga saker som kriminaliteten, och mindre viktiga saker som en blogg. Och jag läser om danska skallar, och ironi, men den kommer så sällan att jag mellan inläggen måste kolla Nile City på youtube för att fräscha upp minnet; och det här har jag inte sagt, för jag är inte den som klagar, speciellt som i det jag precis skrivit finns så många komiska poänger att hälften vore alldeles för mycket. Och kanske är det här det i slutändan landar, denna renässans, den ofrivilliga som mina fingrar tvingat på mig.


Och alla raka svar på komplicerade frågor är jag trött på, så därför ger de mig ingenting, då jag redan ratat alla dessa för länge sen. Kanske måste jag visa mer av mig själv för er, så att ni ska förstå mig, så ni slipper ge mig dessa raka svar, dessa svar jag finner så arroganta; det är därför jag inte gillar Debatt, där alla frågor ska svaras med ja eller nej, utan förklaringar, och jag inser att det enda riktiga svaret i Debatt är att inte svara alls, och jag inser att ingen har gjort det än.


Och snacket bara fortsätter, fortsätter, snurrar runt, och fortsätter igen, nu baklänges, och ingenting hänger ihop med någonting annat, och ett videoredigeringsprogram lägger in en fade-out-effekt och allt... kommer... med... längre... mellanrum... och... går... mot... svart.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se