Kebaberna rullar in på löpande band numera, och det är Andreas Gatukök, från andra sidan vägen, som står för leveranserna. Den där jävla Andreas.

Och så är det dags att återigen försvinna, gå under jorden, hoppas på det bästa, och sedan dyka upp någon annanstans; i ny skepnad och kanske en kostym.

Det tisslas och tasslas i kulisserna, överallt, och snart dyker jag återigen upp någonstans. Saker är i görningen, men än så länge vet jag inte riktigt vad.

Så detta är inget farväl, utan ett stadigt och fast vi ses senare.

Som en sista uppmaning till herr Haddad lämnar jag nu sidan efter nittionio inlägg. 99. Wayne Haddad - gör det du känner för.

Vi ses senare.

Igår åt jag en kebab igen. På vägen hem med den i handen (ja, jag åt den hemma), så förbannade jag Andreas Haddad. Jag gick där i kylan och pratade om hur jag skulle sluppit det här, bara han hade skrivit på ett nytt kontrakt.

Så därför undrar jag nu, Andreas: Vart kan jag skicka räkningen? 60 kronor blev det, med studentrabatt. Plus en del träningstid - ska vi säga en halvtimme? Om jag inte får mina pengar inom en vecka skickar jag en påminnelseavgift på 30 kr.

Skynda dig till fotbollsarenan nu; skriv på kontraktet; det är det enda sättet att få mig att sluta äta kebab. Och som jag härmed inför, så är det du som får stå för notan.

Dagarna går, natten består. Ja, vintern är här. Det är natt dygnet runt, mörkt och jävligt.

Det går inte en dag utan att mina tankar vandrar iväg till Eddie; vet fortfarande inte riktigt varför. Vi kände inte varandra. Vi har knappt pratat med varandra. Men de där nyheterna går inte att skaka av sig; de finns bara kvar, hur jag än ruskar om min kropp. Känns förändrat på något sätt, men vet inte riktigt hur än. Vet inte om jag har förändrats, eller om alla andra har gjort det. Eller så har jag bara märkt av förändringarna först nu, de som skedde för en ganska så lång tid sedan.

Ibland finns inte mer att säga än så här.

Jag glömmer nog aldrig den där dagen; även om natten nu tagit över.