I torsdags fastnade min själ mitt i ett Steinbeck-drama utan dess like. Tåget mot Västerås började med att inte alls gå från Linköping, utan istället fick de tappra hjältarna transporteras via ett X2000 till denna norra (liknande) staden. Där tog det dock stopp, och liksom resenärerna i Buss på Villovägar, slog vi oss alldeles fördärvade, i ett raseriutbrott som saknar motstycke i historien. Eller ja, åtminstone blev vi arga på oss själva, varför vi inte hade förutspått att tågvärdarna inte hade någon koll, att SJ skulle behöva ställa in tågen mellan Katrineholm och Flen, att vi utan vidare framgång skulle hanka oss fram och tillbaka på en ödslig perrong i det för kvällen kylslagna Norrköping. Vi borde ha vetat bättre, ansåg vi. Vi skulle såklart ha stannat på X2000 till Stockholm, och därifrån fortsatt. Ja, det var ju så självklart att hälften vore nog.

Istället började karaktärerna ta form framför mina ögon, och detta skulle ha blivit en lysande roman, om den som sagt inte redan var skriven. En ung man var fullare än alla andra, kanske berodde det på att ingen annan var full, men i litteraturens värld finns det aldrig plats för att nämna såna obetydligheter när en historia ska berättas. Han var både arg och glad, på samma gång, precis som det alltid tenderar att bli de där sena helgkvällarna, när ölen aldrig hann bli lagom ljumna, vidriga och alldeles underbara. I en och en halv timme upprepade han, för alla som ville och inte ville höra, hur han skulle åka tillbaka istället. Dock passerade idéerna aldrig just idéstadiet, vilket gjorde att resan till slut fortsatte mot Göteborg och den blåsiga västkusten.

En något äldre män, gick lugnt och sakta korridorerna fram och tillbaka med en hundvalp i sin famn. Tydligen kom den från Eslöv. Min hjärna kopplade på: "Pratar han skånska då må tro?" Ett svar gavs aldrig, mestadels för att det inte finns något. Det var denne karl som var den lugne, den som vänligt konverserade med tågvärdinnan, och till och med tackade henne för hjälpen när hon lämnade skutan i Katrineholm. Ingen trodde att det var ärligt menat, men ack väl så generöst och härligt underbart.

Mitt emot mig stod det en väldigt ironiskt lagd karl, som dock verkade tänka i lika roliga banor som en själv. Den stora frågan var, om man skulle vara förvånad över att förseningar inträffar, eller om förvåningen istället ska riktas åt att tågen faktiskt så ofta går i tid. Och det är ju bara att hålla med. Hästsvansen hans övertygade åtminstone lilla mig.

Då och då småpratade (raggade) den fulle med (på) en arg ung kvinna. I telefonen spydde hon galla över SJ, tågsystemet och alla trodde sig höra en svordom även över kommunismens intåg i det heliga landet, men ingen förstod riktigt hur det hela hängde ihop. Jag har alltid beundrat människor som klagar för allt och alla, men aldrig vågar tänka så långt att något konstruktivt verkligen kommer ur munnen. Det är sådana personligheter som förtjänar höga löner, en herrgård och gratis matkuponger på fina restauranger som importerar maten från ett övergivet McDonalds någonstans i Hägersten och säljer den som oxfilé. Ja, de förtjänar att uppslukas av kapitalismens lösa tyglar och bara springa vilse i ett virrvarr av valmöjligheter, glädje och euforiska språnghopp från höga höjder.

Det hela slutade dock lyckligt. Bussen förde oss till Eskilstuna, även om möjligheten att återigen hoppa på ett tåg i Flen erbjöds. Jag och sex till vägrade. 30 vägrade inte. Vem säger att människan lär sig av historien? Ja, inte är det jag i alla fall.

Å så var det dags för den store stjärnans entré, denna gigant bland giganterna, som det så känt kan uttryckas. Och ni vet väl vem jag pratar om? Göran Marklund - gubben som känns som en grabb som med en apelsin gör vad alla svenskar gör med en apelsin. Görhan? Ja, det gör han. Det är Göran.

Jag har alltid hävdat att han är ett geni instängd i en fotbollsspelares kropp, och nu har jag försökt hitta bevis för hans genialitet, och mina hyllningar. Om jag lyckades? Vet inte om mitt huvud är så mycket klokare nu än tidigare.

Man ser tydligt att det är skillnad när Marklund varit på planen, och när han inte varit med alls. Däremot säger det ingenting om när han blev inbytt, det kan alltså vara så att Assyriska lett med 3-0 och Marklund bara dansat samba i mittcirkeln de sista sekunderna.

Nu blev det bättre. Här är det väldigt intressant att det målmässigt faktiskt gått bättre efter att Marklund lämnat planen när han spelat från start. Dessutom har det målmässigt gått sämre efter att han kommit in på planen, än det gjorde när han satt kvar på bänken. Dock visar detta fortfarande att han är betydelsefull - det är nämligen endast när han inte är med överhuvudtaget, som siffrorna är negativa.

Så vad betyder det här? Ja, att jag fick bekräftat lite grann av det jag trodde. Samtidigt är siffrorna inte brutalt till min fördel, så jag antar att jag får kämpa vidare en stund till. Tills dess.

Det var mitt i natten. Helt plötsligt satt jag i ett kök i ett främmande hus. Mitt emot mig, på andra sidan bordet, satt min flickvän. Vi satt där båda två, läste en varsin del av tidningen, och ingen verkade reagera på att det utomhus var dag, trots att det i min hjärna, och alla andras, var natt.

När jag vrider mitt huvud åt vänster ser jag en ung man, i halvlångt, rockigt, svart hår stå och luta sig mot sidan av kylen. I handen håller han en burk öl, vilken han då och då tar en redig klunk av. Hela tiden med ett konstigt leende på läpparna. Då inser jag det - det är ju min öl! Ilskan lade sig dock fort, mest för att han helt utan förvarning var borta igen. Jag fortsatte läsa tidningen, men min flickvän sa:

 - Han kanske snodde något mer?

Och jag flög upp. Av någon anledning verkade jag vara mest rädd för att han tagit någon mat av oss, eftersom jag sprang fram till kylen. Jag öppnade och konstaterade med ett skrik:

 - Han har tagit mina två smörpaket!

Min flickvän höll sig lugn. Sedan påpekade hon att han kanske hade tagit lite kläder av oss också, och jag for iväg till mitt rum, men inga kläder stulna. På vägen tillbaka kom dock tanken på min kära 20-tums-TV, och ja, den var borta. Tillsammans med fjärrkontrollerna till stereon. Jag blev rasande. Jag sprang mot köket, plockade upp en telefonkatalog och kastade mig ner på en stol och började bläddra:

 - Vem fan ska man ringa?! Ska man ringa 112?!

 - Jag vet inte, svarade min flickvän lugnt.

 - Det vet du visst det! Du vill bara inte säga det till mig! skrek jag tillbaka.

Sedan hörde vi båda två hur det rasslade till ute i hallen, och in kom en kvinna som vi båda kände igen, men ingen riktigt kunde placera. Hon hade en trekantig hatt på huvudet. Och hon sa:

 - Jag tycker vi går till Cubus.

Och så var det officiellt. Mina funderingar igår kring denna värvning visade sig vara rätt så felaktiga. Tydligen är han inte särskilt dyr, i varken övergångspengar (helt gratis) eller lönekuvert. Hatten av för det.

Var har vi hamnat nu då? Jo, i frågornas land. Är han verkligen vad som behövs? Hur ser övriga i truppen på den ökade konkurrensen? Vad händer med Nahir Besara? Han som skulle blomma ut. Han som skulle förvandlas till Kennedy. Han som skulle göra mål på distansskott. Han som skulle slå genomskärare. Han som skulle bli Assyriskas nästa storstjärna.

Jag hoppas att Norling kan få in de unga i spelet i alla fall. Sett till meriterna är denne Ceyhun given - men vem tar platsen bredvid? I dagens träningsmatch fick Toompuu hoppa in som högerback (ersatte Rhawi) - och jag har alltid trott att han skulle passa där. Detta kan visa sig rätt eller fel.

Problemet återstår dock: Ungdomarna kan tyvärr offras i denna nya verklighet. Vad händer om Besara slår sig in på allvar? Att han gör så att han omöjligt kan petas. Att skicka Östlundh, hans ledaregenskaper och hans stora lön ut från startelvan kan Norling säkert tänkas göra - men samtidigt undrar man om de där pengarna inte skulle sitta bättre på banken än bänken.

Jag hoppas innerligt att jag har fel, att säsongen kommer spelas i harmonier så underbara att jag tror att jag drömmer - men jag har en gnagande känsla av att det kan innebära trubbel med en trupp så stark och bred som dagens. Norling kanske ska boka in en studieresa till Old Trafford och höra hur den gamle skotten gör?

När alla trodde att alla förändringar var gjorda. När alla löv var bortkrattade, lagda på hög, och brända. Vissa av de där löven sprang över till andras gräsmattor, medan vi planterade nya växtligheter. När vi nu trodde att lugnet lagt sig kring fotbollsarenan, att Aydin, Robil och Fehmi skulle få chansen att med tillförsikt få se fram till säsongspremiären. När vi trodde att Norling hade fått nog av att bygga in nya delar i truppen, den som ska leda laget till Allsvenskan. Nu talas det om förändringar som kommer imorgon.

Ceyhun Eris. Hur många kände till namnet innan ni googlat, insett att han representerat såväl Fenerbache som Galatasaray och precis spelat en A-landskamp för Turkiet? Jag vet att jag inte gjorde det i alla fall. Och ja, på pappret låter det som en klockren värvning - den stora frågan återstår: Behöver vi honom? Behöver vi ännu en mittfältare? Troligen inte. Eller är han tänkt som anfallare? Och frågan återstår: Behöver vi en till anfallare? Nej, troligen inte. Så vad återstår? Jo, en ut och en in.

Vem lämnar? Jag har ingen aning. Här kommer mina kvalificerade gissningar:

 - Dennis Östlundh. Egentligen är det rätt osannolikt, men samtidigt beror det kanske på hur dyr denne turk är. Östlundh är väl den som är dyrast av mittfältarna, och det kan vara han som delvis öppnar upp för att ta turkens lönekostnader.

 - Eddie Moussa. Den lille krigaren gjorde en otroligt bra avslutning på fjolårssäsongen och i vintras (eller ja, vinter är det väl fortfarande) ryktades han på väg bort - och kanske är det nu dags? Är Ceyhun Eris tänkt som anfallare, ser jag det som troligast att Eddie är den som lämnar. Att Xhevdet (som precis förlängt), Marklund (som även är assisterande), Thorstensson (som är ett av de stora nyförvärven) eller Genc (som är ung, billig och har en lyckad försäsong bakom sig) lämnar ser jag inte hända.

 - Nahir Besara eller George Makdessi. Är det någon som lagt upp stora slantar för någon av dessa talangfulla mittfältare? I så fall känns det som att det redan nu borde uppdagats, men samtidigt vet man aldrig.

Jag tror att frågan handlar om att få in pengar (alternativt frigöra pengar för att ta in ännu en lön) - och därmed utesluter jag att spelare skickas ut på lån, i alla fall att det är på grund av denna värvning. Jag gissar på att Shaba, Mbye, Hedlund eller Olofsson snart skickas ut på lån, men att värva en så pass meriterad spelare bara för att öka konkurrensen så extremt, och naturligtvis spetsa till toppen, tror jag inte på. Att ha Kotilainen, Laitinen, Besara, Östlundh, Toompuu, Eris, Batan och Makdessi (och till viss del Moussa och Marklund) att kämpa om de fyra mittfältsplatserna? Jag skulle själv se tveksamt på det. Östlundh och Toompuu har nästintill spelat nonstop de senaste åren, Eris lär inte komma för att sitta på bänken och Besara måste få chansen till speltid. Kotilainen, Laitinen, Batan och Makdessi på kanterna ser ändå rimligare ut, även om Kotilainen egentligen känns som en central mittfältare han också.

Hur det kommer sluta? Jag har inte den blekaste. Kanske är det trots allt dags för Toompuu att inta högerbacksplatsen? Kanske får vi se ett 3-5-2? Kanske har det kommit in så pass mycket pengar i klubben att vi har råd att ta in turken utan att skicka iväg nån? Hur som helst: Allting kan hända i det galna Assyriska. Och vi gillar det, visst gör vi? Klubben må vara galen, men en klubb är aldrig mer galen än sina supportrar - och jag vet att i alla fall jag är galen så det räcker och blir över.

Det finns mycket saker att säga om Assyriskas trupp - den är ju faktiskt nästintill gigantisk. Det är möjligt att peka ut gamlingar som fortfarande tillför något, exempelvis Östlundh och Marklund. Det går att peka på stjärnförvärven Eklund, Thorstensson och Bahne, som ska leda oss till Allsvenskan. Framför allt kan man dock peka på ungdomarna.

Mattias Genc har jag redan förklarat vad jag tror om, och ni som kan min historia som Assyriska-reporter (får jag verkligen kalla mig reporter?) vet att jag tidigare år hyllat Narsai Shaba. Jag kommer inte ihåg vilken match han för första gången år 2008 fick chansen i, men jag minns att jag vände mig till Robil och sa:

 - Varför har inte han spelat hela tiden?

Varken Robil eller jag hade nog ett svar på den frågan, men tyvärr har skador och liknande satt käppar i hjulen. Egentligen ser Narsai inte ut som en defensiv mittfältare, en sådan som kan riva och slita, men med den elegans han löste alla uppgifter den dagen fick mig att drömma mig bort.

En annan som får en att drömma (åtminstone till Kennedy) är naturligtvis Nahir Besara. Jag har alltid tyckt att han skulle bygga på sig lite kilon, och det behöver han säkerligen fortfarande göra, men jag börja undra om det inte är snabbheten han trots allt ska satsa på. Antar att det beror på vart man ser sig själv spela - snabbheten räcker redan nu garanterat till Allsvenskan. Frågan är hur mycket speltid den unge Nahir verkligen får i år - det är trots allt Östlundh och Toompuu som abonnerat på innermittfältsplatserna senaste säsongerna. Och Nahir på kanten? Jo, det funkar väl. Samtidigt funkar det ju tydligen med senap på en korv med bröd, men det är likväl ketchupen jag alltid vänder mig till.

En annan rolig detalj är de två unga målvakterna. Olofsson vet jag tyvärr absolut ingenting om, men Hedlund har jag sett en del faktiskt. Annars minns jag Koffe Hedlund mest från mina ungdomsår, även om vi nästan aldrig träffades. I min skolklass gick nämligen en lång kille som hette Erik och var målvakt i Syrianska, och på något sätt fick vi för oss att han skulle bli en stjärna i Allsvenskan, medan den där Koffe (som vi på något vis hade hört talats om) inte var något vidare. Jag vet inte hur det är med Erik i dag, jag vet desto mer om Koffe. Jag antar att han vann kampen.

För övrigt längtar jag till att se denne Makdessi, som tydligen ska vara något alldeles speciellt. Och så är Pierre Bengtsson tillbaka. Stefan Batan. Eddie Moussa. Fredrik Samuelsson. Vem säger att kontinuitet inte finns i Assyriska?

" ...och det som slår emot en när man stiger av

Malmöfärjan (sponken är fri på färjan) i Sverige

slår omedelbart all den där billiga, skattefria spriten

ur kroppen på en och gör en totaldeppad: bortvända ögon

och kyrkogården mitt i stan (varenda stad i Sverige verkar

vara byggd runt en kyrkogård) och inget att göra

på eftermiddagen, inte en bar, inte en bio och jag rökte

upp min sista reefer på gräs från Tanger och jag sa:

- K E, låt oss gå raka vägen ombord på den

där färjan igen "

Statistiken för de senaste två åren är brutal på en viss punkt. Visserligen kan man se den som helt underbar, om man väljer att se den från den sidan. Vad jag pratar om? Det där förlösande förstamålet som alla jagar, men som så ofta görs av motståndarna. Åtminstone tycker alltid en supporter så. Kika på denna statistik:

Av de senaste 64 tävlingsmatcherna har vi tagit ledningen i 35, och vunnit 27 av dessa. Tar vi inte ledningen (som har inträffat 29 gånger de senaste två åren), så vinner vi betydligt färre. Detta lär vara liknande för alla lag, men att skillnaden skulle vara så stor var jag inte riktigt beredd på. 2,56 poäng per match om vi tar ledningen, jämfört med blygsamma 0,76 poäng per match om vi inte tar ledningen. Lite frustrerande blir det när man märker att statistiken för när vi tar ledningen kunde ha sett ännu bättre ut - kolla hur målen har fallit i de sex oavgjorda matcherna där vi tagit ledningen:

Det är alltså bara Andreas Haddads kvittering som inte fallit inom de sista tio minuterna av matchen. Vad beror detta på? Trötthet? Tappad koncentration? Tillfälligheter? Det går ju nämligen att hävda att det ser ut så här för alla lag, och det kanske det gör, men ändå är detta en av anledningarna till att vi fortfarande spelar i Superettan och inte i Allsvenskan. Vi kan se det på ett litet mer nyanserat sätt, genom att kolla hur många gånger vi förlorat/vunnit poäng den sista kvarten:

Sex gånger under de senaste två åren har vi alltså vunnit en/två poäng under sista kvarten (jämfört med hur det såg ut när sista kvarten inleddes) - tio gånger har vi förlorat. Detta visar att det inte enbart händer en gång. Naturligtvis är det möjligt att hitta fakta som visar på det motsatta (om man verkligen vill), men det undanröjer ju inte denna statistik. Dessutom: Vad händer om man räknar sista fem minuterna? Eller sista tjugo minuterna? Det går att vrida och vända på allt. Vad det betyder för Assyriskas supportrar är jag rätt övertygad om: Det visar att våra magsår, vår handsvett, våra gasiga kebabmagar, är rätt ute. Man vet aldrig vad galna Assyriska gör.