assyriskapoesi

Alla inlägg under juli 2010

Av Robin - 24 juli 2010 22:45


Det finns så många ord, som betyder så lite satt i sitt sammanhang. Tankarna kan svämma över och vattenskador kan bli till, och jag antar att det är det som har hänt. Jag är inte säker, men jag tror att det är det som har hänt. Översvämning. Elektroniken har dött av allt vatten; allt har slutat att fungera som det ska. Alla har vi varit med om det tidigare, det händer med ojämna mellanrum, men chocken från den senaste är alltid den värsta. En del jag pratar med påstår att det beror på minnet, i dagsläget tror jag själv att det snarare händer värre och värre saker ju längre tiden går.


Det finns inget lätt sätt att säga adjö, så ibland tror jag mig veta att lösningen är att aldrig ens säga adjö. Bara vandra ut genom dörren, stänga den så försiktigt att ingen hör och bara försvinna bort i mörkret eller ljuset eller vart man nu är på väg. Den enda riktiga dröm jag någonsin haft är att bara lämna allt jag har med ett leende på läpparna och med lugna steg traska mot ett nytt liv som ska skänka mig mer lycka än någonsin tidigare; bryta upp från det materialistiska. Men det är istället tankarna som bryts upp till förtvivlan då det inte finns något sätt att nå det omaterialistiska utan att använda sig av det materialistiska. Och även om man bortser från transporten med hjälp av fienden, så innebär materialistiska transporten dit med automatik att materialismen finns där också.


Känslorna har gått som en ko, lite fram och tillbaka inom gränserna för det tillåtna, men ändå alltid någon annan som styr det. Och även om Winnerbäck kan få en åt andra hållet ("dom som skriver ljuger, allt är tvärtom, dom skulle döda för pengar, skandalen är dom"), så hjälper inte det heller; jag är fortfarande inte chef för mina egna tankar. Det är rapporterna som säger mig hur jag ska känna, och jag tror många Assyriska-supportrar (den del av oss som inte personligen känner människorna som drabbats och de runt omkring) känner. Det är en sådan tomhet, och rapporterna från tidningarna gör det egentligen varken bättre eller sämre - de är så meningslösa i vissa situationer. De ger oss inte bröderna tillbaka.


Ibland har jag funderat på att fortsätta den här bloggen. Jag har intalat mig själv att den skulle kunna göra skillnad; att det skulle fel att lägga av när stormen runt omkring en blåser som hårdast; att det är nu, i stunder som denna, som folket behöver få tankarna på annat håll. Jag håller inte med mig själv. Den här bloggen gör inget annat än boostar mitt ego så fort läsarsiffrorna ökar en aning snabbare än tidigare, eller att jag fått en kommentar på ett inlägg. Dessutom vet jag inte om jag anser att det rätta sättet är att ockupera tankarna på annat håll, men där är jag osäker. Dock är jag starkt emot talesättet att det är viktigt att gå tillbaka till verkligheten efter en tragedi; det är snarare tragedin som fått oss in i verkligheten igen, efter våra ständiga utflykter till fantasilandet.


DETTA är verkligheten

FOTBOLL är fantasin


Själv kan jag inte få mig för att skriva om Assyriska längre; det känns så banalt. Jag kan till exempel påstå att Östlundh gjorde en dålig match sist, men egentligen bryr jag mig inte - bröderna är borta. Jag kan fråga mig hur vi ska klara oss utan Ceyhun som flytt till Turkiet - men bröderna är fortfarande borta. Den som gläds över att läsa småfyndiga inlägg i stunder som denna förstår jag mig inte på; inte så att det är fel, jag skulle vilja ha det likadant, men jag förstår det bara inte. Jag vill förstå, men kan inte. Jag kan inte begripa att en analys av en fotbollsmatch kan få vissas tankar så långt ifrån VERKLIGHETEN; jag önskar att jag begrep. Kanske bör jag gå en kurs.


Och att bearbeta sorgen för att gå vidare? Nej, det är som sagt en omöjlighet för mig. Döden är så närvarande, men ingen råder oss att tala om den. Den är närvarande såtillvida att vi någon gång i livet måste fråga oss varför vi lever; vad gör att jag lever ett liv som jag är nöjt med? Antingen funderar man länge och väl på den frågan, försöker hitta ett svar, hittar det och lever efter det - men ingen i världen har ännu gjort det. En hel del är helt på andra sidan, och tänker inte alls på det, men ändå vet de exakt vad som är viktigt i livet: jobb, karriär, kärlek, familj och vänskap. De vet att de vill jobba på vissa jobb, men inte på andra; de spelar efter samhällets regler precis som om det vore det enda rätta. "De säger att det är rätt, därför är det rätt". De gör som alla andra. Det påstår att det inte är hälsosamt att tänka på frågor som livets mening.


Vissa försöker istället hitta ett svar på frågan om varför vi lever, inser att det inte går och lever bara vidare. I en illusion. Illusionen är så verklig att den blir verkligheten, även om man vet att det är en illusion.


Själv kan jag inte komma ifrån frågan helt och hållet; hur kan man bara ge upp när man inte får reda på svaret? Skulle man inte stå upp i motvind? Motstridigheterna är oändliga. Ni står möjligtvis upp i en motvind, men lägger er i en annan; jag lägger mig i en motvind, men står upp i en annan. Vi är så lika, så lika, så lika; trots allt.


I fortsättningen vet jag inte vad jag kommer tycka, då denna händelse verkligen trubbat av all form av spetsighet som fanns i min hjärna; möjligtvis har jag funnit den där gyllene medelvägen som buddhisterna pratar så mycket om. Assyriska till Allsvenskan? Visst. Kvar i Superetten? Visst. Ner till Division 1? Visst. Det finns så många viktigare delar av livet där denna järnvilja att aldrig ge upp behövs istället för inom fotbollen. Tänk om alla istället ägnade dessa timmar åt att verkligen finna svar på den enda frågan som faktiskt betyder något: Varför lever vi? Indirekt får vi svaret på varför vi dör. Varför ger vi upp där, när vi går genom väggar för att söka svar på struntfrågor? Logiken har tillsynes abdikerat och lättjan har intagit tronen. Troligen vill vi inte veta svaret; istället lyckas vi intala oss själva att det är så här, så här och så här vi ska göra, men inte så där, så där och så där. Det är därför det makes perfect sense att alla i och runt Assyriska pratar om hur viktigt det är att komma tillbaka till verkligheten, tragedin till trots.


Egentligen vill jag lämna er med några avslutande visdomsord, men jag kan inte göra det av tre anledningar: För det första inser jag att jag inte har några visdomsord själv; för det andra att jag måste googla fram andras visdomsord eftersom jag inte ens kommer ihåg dom; för det tredje att det inte spelar någon roll, då jag inte kan ge er några svar, utan bara fler frågor, och de flesta antar jag inte söker frågor i livet, utan svar.


Det finns inget sätt att gå vidare, mest för att vidare är det sista stället vi bör gå till. Jag anser att detta är ett tillfälle att stanna kvar, och att stanna där tills vi faktiskt vet varför vi vill gå vidare, och inte bara vill göra det för att det är så det bör göras.


Bloggen går härmed i graven. Time of death: 22:45. Att fortsätta vore så fel, och jag skäms så mycket för att ha startat denna idiotiska löjlighet, och för att jag blåst upp Marklund och Ceyhun till kungar, när allt i slutändan bara kan över på några sekunder. Utan förvarning. Jag skäms, och jag tänker låta mig skämmas ett tag till; sedan kommer även jag ge mig i kast med samhällets system, och jag kommer försöka klättra i det. Jag är inte bättre än er. Inga tårar kommer fällas över denna bortgång, då den är en fis i rymden i jämförelse med brödernas.


Sakna mig inte, jag kommer inte sakna er.





Om jag på något vis förolämpat eller förargat någon i någon som helst förbindelse med bröderna Moussa, Assyriska eller världen i allmänhet ber jag om ursäkt. Min mening har varit att sätta ord på mina tankar, och inte att på något sätt göra någon illa. Jag tror det framgår av texten, men mina tankar har en vana av att misstolkas och därav förklarandet.






Slut på bloggen.





ANNONS

...

Av Robin - 1 juli 2010 17:26

Det är fan inte kul längre. Återkommer kanske om några veckor eller så.

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se