assyriskapoesi

Alla inlägg under mars 2010

Av Robin - 21 mars 2010 12:01



Så verkar de där käftsmällarna komma gång på gång - skadorna. Xhevdet X-man Lumnica, Richard Jansson, Gustav Segerström, Magnus Bahne, Micke Thorstensson, Göran Marklund, och detta är bara så kallade startspelare. Lägg därtill att ytterligare en målvakt, samt flertalet som skulle hoppa in när dessa startspelare blev skadade, också står på skadelistan. Plötsligt verkar allihopa vara borta samtidigt, och om detta håller sig till premiären kan vi få en riktigt tuff inledning på årets serie. Samtidigt: Även om de flesta skulle vara spelklara, så försvinner stora möjligheter att spela ihop laget ordentligt. Frågan är om det är det nya träningsschemat som spökar? Nu har jag absolut ingen aning om hur stora förändringarna i träningstyp och träningsmängd från tidigare år egentligen är (om det ens finns förändringar), men frågan tåls att tas upp.


Vem jag är mest orolig för? Självklart Magnus Bahne. Även om vi har två talangfulla målvakter bakom honom, så är ingen ens i närheten av gamla Halmstad-keepern. Vi såg hur allt raserade när Erland Hellström skulle rädda en boll från att gå till hörna hemma mot Qviding och sen var borta resten av säsongen, eller hur? Jag vet i alla fall att jag minns matchen mot Landskrona när Frealdsson skulle matcha alla förväntningar - det visade sig vara nästintill omöjligt. Och Frealdsson är ingen dålig målvakt, men istället för att långsamt matchas in i ett lag kastades han in i hetluften direkt. Det är i såna lägen vissa flyger, andra faller. Frealdsson har ju sen dess visat att han håller Superettan-klass.


Vad jag tror om resten av försäsongen nu? Jo, försvaret blir viktigast att få ihop. Utan ett stabilt försvar vinner man inga serier, även om man har en bra offensiv. Anfallsmässigt är jag fortfarande övertygad om att Mattias Genc kommer explodera i år. Visserligen har jag sagt så sen jag såg honom första gången på träningar, men denna säsong är det nog äntligen dags. Kanske är det bara önsketänkande, kanske är jag ett geni, nått säger mig i alla fall att Genc och en snabb Eddie på topp kan sluta med succé.

Av Robin - 18 mars 2010 23:38


Jag gillar att tänka tillbaka på varför jag gillar Assyriska. Mest gillar jag det nog, för att det inte riktigt finns någon anledning. I sådana lägen kan man välja att tro att Assyriska kom in i mitt medvetande, mitt hjärta och mina drömmar tack vare att ödet ville att det så skulle vara. Visst är det underbart? Som att finna kärleken och kunna, för en gångs skull, naivt tro på att det var meningen att just en själv och flickan var gjorda, skapta och uppfostrade bara för att älska varandra. Såna där tankegångar, som går ihop när man är kär, men som annars känns så ytterst naiva att hälften vore nog.


Första gången jag såg Assyriska var mot GIF Sundsvall i den näst sista seriematchen 1999. Jag var där med min far, och jag antar att vi egentligen var där just av den anledningen att Assyriska var på väg upp i Allsvenskan; men sådant kan man inte erkänna. Sedan dess har jag varit fullständigt övertygad om att det var där och då kärleken föddes, men egentligen minns ingen av oss mer än att det regnade och att 1-1 (om jag minns rätt) var en missräkning och besvikelse av sällan skådat slag. Så vart kommer kärleken ifrån?


För farsan kommer den dock från just den där matchen. Han är alltid lika lycklig att berätta hur det regnade, hur paraplyn fälldes upp och hur en dam fällde ner sitt när farsan bad henne att göra det för att vi skulle få se matchen. Jag antar att det är kärlek för en sån som farsan - nämligen att offra sig själv för lagets bästa. Enligt honom skulle konversationen utspela sig på följande sätt på valfri annan svensk fotbollsarena:


  "Ursäkta, kan du fälla ner paraplyet så att vi kan se?"

  "I helvete heller!"

  "Ring ambulans!"

  Flertalet timmar och kebabrullar senare...

  "Jag ska göra allt som står i min makt för att din far ska kunna gå igen"


Så varför gillar jag Assyriska? Jo, för att Assyriska är den där vackra outsidern som må vara annorlunda som liten, med aggressiva tendenser och ett ansikte inte likt någon annans. Det är sånt man kan bli mobbad för under skolgången, men alla som sett amerikanska filmer vet att det är den som blir mobbad som är allra vackrast på insidan. Assyriska för mig är som tjejen på skoldansen som är för fet för att killarna ska våga älska henne, som killen som är blyg på grund av sina röda finnar i ansiktet, som en dröm om någonting så underbart stort, som dels är på väg, dels redan är här. Assyriska, you're the one for me fatty.

Av Robin - 17 mars 2010 11:00


De senaste säsongerna har jag varit övertygad om att det alltid går som sämst när Antti Kanerva är domare, jag vet inte riktigt varifrån det kommer. I ett försök att finna underlag för mina tankar satte jag ihop de senaste två årens tävlingsmatcher och antecknade ner domare, bara för att finna att Kanerva bara hamnar någonstans i mitten. De senaste två åren har Assyriska sammanlagt ett poängsnitt på 1,68 per match. Mest imponerad är jag av Martin Olsson, hela elva matcher och ändå hela två poäng per match till oss - underbart. Läs med nöje:


DomarePoäng per matchAntal matcher
Andreas Ekborg33
Michael Lerjéus31
Lars Olsson2,54
Martin Olsson211
Bojan Pandzic23
Johan Hamlin1,754
Keijo Hyvärinen1,754
Antti Kanerva1,717
Mattias Nyman1,65
Magnus Ahlsén1,56
Jim Petersson1,333
Johnny Lundbäck1,333
Per Melin11
Martin Strömbergsson0,675
Daniel Stålhammar01
Martin Ingvarsson01

Om någon för övrigt vet var min ilska gentemot Antti Kanerva har kommit ifrån, så tar jag tacksamt emot tips.

Av Robin - 15 mars 2010 07:55


Och så var det ju det här med Assyriska. De senaste två åren har resultatmässigt egentligen varit bra, men så var det det där med att falla på mållinjen. Någonting är det ju som inte stämmer, eller hur?


Med Michael Borgqvist och Edmond Lutaj som tränare var Assyriska etta eller tvåa under hela säsongen (2008), men tappade såväl allsvensk plats som allsvensk kvalplats i den sista omgången hemma mot Ängelholm. Förra året kom Conny Karlsson in och räddade laget till kval, bara för att Djurgården ska få gå in och vända på steken (som vi såväl hade grillat till 2-0 i hemmamötet) och se den brännas vid.


I ett försök att förklara små skillnader så kommer jag framöver presentera lite intressanta fakta från de tidigare åren, och därmed kanske komma svaret lite närmre på vad det egentligen är som har gjort att Assyriska ännu inte spelar i Allsvenskan igen. Här kommer det första, nämligen statistik (med siffror i snitt per match) från de senaste två säsongerna:



20082009

 Hemma  Borta  Hemma  Borta 
Gjorda1,731,531,811,19
Insläppta1,071,270,941,63
Poäng21,4721,38

Dessa siffror är faktiskt lite intressanta. Under det senaste året (det som så länge klassades som helt värdelöst) gjorde vi i snitt mer mål hemma än året innan, och släppte även in mindre; ändå fick vi i snitt bara lite många poäng per match som året innan. Detta ska jag försöka återkomma till, då nya fakta behövs för att svara på varför det är så. Tabellen visar även att vi till synes blev sämre i bortaspelet under 2009 jämfört med 2008, detta såväl mål- som poängmässigt.


En jämförelse med Åtvidabergs och Mjällbys siffror (då endast säsongen 2009) visar:



MjällbyÅtvidaberg

 Hemma  Borta  Hemma  Borta 
Gjorda2,331,672,271,27
Insläppta0,670,61,071,33
Poäng2,132,22,131,67





Även här visar det tyvärr inte exakt vad som är källan till problemet; men det visar samtidigt att vi var sämre såväl borta som hemma än både Mjällby och Åtvidaberg. Därmed kan vi utesluta att otur var orsaken till missat avancemang (åtminstone att gå upp utan kval). Slutligen kan man konstatera att skillnader mellan våra siffror är som störst på bortaplan, så jag antar att det är där skon klämmer som hårdast. Mjällbys siffror visar dock att det var något av en perfekt säsong (eller ett perfekt lag i Superettan-mått mätt), då man kollar på deras mål- och poängsiffror. Att försöka nå dessa i år vore naturligtvis drömmen, men tyvärr rätt så osannolikt. Åtvidabergs siffror däremot, åtminstone dit borde vi sträva.


Av Robin - 12 mars 2010 12:35


Igår var en märklig dag. Den började med att jag var helt väck i skallen, vet inte varför. I yran i mitt huvud lyckades jag ta på mig en snygg högersko, en snyggare vänstersko - hur gick det här till?


Men till skolan kom jag, och jag gick igen. Ännu ett alibibesök, för att de aldrig ska få reda på att det var jag som dödade Barack Obama i ett hemsk attentat klockan 12.03 Jisses vad jag fick springa för att hinna dit. Smart som jag är, hade jag dagen innan smugit mig in i klassrummet där vi skulle vara, för att vrida klockan ett par minuter framåt - på så sätt tjänade jag en minut och fyrtio sekunder. Det hade aldrig gått annars.


Nåväl. Jag firade med en runda på stan med en kär vän (det är dock inte mig han är kär i. Det är hans flickvän. Hur som helst är han kär --> Kär vän). Inhandlade ett ekonomiuppslagsverk, en bok av Dan Andersson, en samling dikter av Nils Ferlin samt en liten pocket om antikens ekonomisystem. Ytterst intressant. På vägen till bussen hann vi även med att bli utfrågade om en massa smör; tydligen nån marknadsundersökning från Bregott. Hur som helst: Jag och min kära vän (det är dock inte mig han är kär i. Det är hans flickvän. Hur som helst är han kär --> Kär vän) kom hem med varsitt smörpaket och ett löfte om tio trisslotter inom en vecka. Inte för att chansen att vinna är särskilt stor, men likväl finns den där.


Öl avslutade såklart hela dagen, och inte förrän kvart över ett somnade jag ifrån min kära tv (det är dock inte mig han är kär i. Det är hans flickvän. Hur som helst är han kär --> Kär tv).


Jaså, gatuköket med god kebab är öppet? Hm, jag tror jag tar det som ett tecken.

Av Robin - 10 mars 2010 19:15


Igår köpte jag äpplen. Av någon anledning har jag alltid ryggat tillbaka lite för just äpplen. Idag kom jag på orsaken. De där äppelskrutten. De vidriga, ihoptorkade, bruna efter en halvtimme, satans, äppelskrutten. Jag rös.


Jag frös också, men det av en helt annan anledning. Nu verkar det ändå som om vintern slutligen abdikerat, lämnat tronen bakom sig, för att om nio månader åter stå likt Napoleon; tillbaka som det högsta hönset på en bondgård utan dess like. De flesta tror sig känna våren komma smygande när de svenska fotbollsserierna åter drar igång, och jag har också känt, eller inbillat mig att jag känner, så. På väg till universitetet idag kände jag däremot gruset dras under mina gymnastikskor, och trots att jag hade raggsockor däri, skickade småstenen tydliga signaler om att den ljusnande framtid är vår. De liksom kittlade mig, som om de vore barnen som den klumpige pappan krymper i den där galet härliga, amerikanska, familjefilmen, som vi alla älskar att hata. Plötsligt mindes jag barnåren, då det var innebandy och ishockey som upptog min hjärna. Alla tyckte alltid det var kul med vintern, då man kunde tacklas hur mycket man ville ("snö är jättemjukt"), men jag sållade mig aldrig riktigt till den skaran vars optimism kändes något obefogad. Det är därför jag älskar den där känslan av förväntade skrapsår.


Annars handlar det mycket om att stå ut. Stå ut med vintern, för att den snart är över. Stå ut med de som klagar på den, för jag vet att jag är en av dom. Stå ut med de som nu ifrågasätter klimatförändringarna, för att det är så gulligt med människor som tror sig veta allt. Stå ut med dig, för att jag vet vad du tänker just nu. Stå ut med mig, för att det är så gulligt med människor som tror sig veta allt. Nä, det sista kan jag inte skämta bort: Stå ut med mig. Jag tror att jag behöver det.

Tidigare månad - Senare månad
Skapa flashcards