I torsdags fastnade min själ mitt i ett Steinbeck-drama utan dess like. Tåget mot Västerås började med att inte alls gå från Linköping, utan istället fick de tappra hjältarna transporteras via ett X2000 till denna norra (liknande) staden. Där tog det dock stopp, och liksom resenärerna i Buss på Villovägar, slog vi oss alldeles fördärvade, i ett raseriutbrott som saknar motstycke i historien. Eller ja, åtminstone blev vi arga på oss själva, varför vi inte hade förutspått att tågvärdarna inte hade någon koll, att SJ skulle behöva ställa in tågen mellan Katrineholm och Flen, att vi utan vidare framgång skulle hanka oss fram och tillbaka på en ödslig perrong i det för kvällen kylslagna Norrköping. Vi borde ha vetat bättre, ansåg vi. Vi skulle såklart ha stannat på X2000 till Stockholm, och därifrån fortsatt. Ja, det var ju så självklart att hälften vore nog.

Istället började karaktärerna ta form framför mina ögon, och detta skulle ha blivit en lysande roman, om den som sagt inte redan var skriven. En ung man var fullare än alla andra, kanske berodde det på att ingen annan var full, men i litteraturens värld finns det aldrig plats för att nämna såna obetydligheter när en historia ska berättas. Han var både arg och glad, på samma gång, precis som det alltid tenderar att bli de där sena helgkvällarna, när ölen aldrig hann bli lagom ljumna, vidriga och alldeles underbara. I en och en halv timme upprepade han, för alla som ville och inte ville höra, hur han skulle åka tillbaka istället. Dock passerade idéerna aldrig just idéstadiet, vilket gjorde att resan till slut fortsatte mot Göteborg och den blåsiga västkusten.

En något äldre män, gick lugnt och sakta korridorerna fram och tillbaka med en hundvalp i sin famn. Tydligen kom den från Eslöv. Min hjärna kopplade på: "Pratar han skånska då må tro?" Ett svar gavs aldrig, mestadels för att det inte finns något. Det var denne karl som var den lugne, den som vänligt konverserade med tågvärdinnan, och till och med tackade henne för hjälpen när hon lämnade skutan i Katrineholm. Ingen trodde att det var ärligt menat, men ack väl så generöst och härligt underbart.

Mitt emot mig stod det en väldigt ironiskt lagd karl, som dock verkade tänka i lika roliga banor som en själv. Den stora frågan var, om man skulle vara förvånad över att förseningar inträffar, eller om förvåningen istället ska riktas åt att tågen faktiskt så ofta går i tid. Och det är ju bara att hålla med. Hästsvansen hans övertygade åtminstone lilla mig.

Då och då småpratade (raggade) den fulle med (på) en arg ung kvinna. I telefonen spydde hon galla över SJ, tågsystemet och alla trodde sig höra en svordom även över kommunismens intåg i det heliga landet, men ingen förstod riktigt hur det hela hängde ihop. Jag har alltid beundrat människor som klagar för allt och alla, men aldrig vågar tänka så långt att något konstruktivt verkligen kommer ur munnen. Det är sådana personligheter som förtjänar höga löner, en herrgård och gratis matkuponger på fina restauranger som importerar maten från ett övergivet McDonalds någonstans i Hägersten och säljer den som oxfilé. Ja, de förtjänar att uppslukas av kapitalismens lösa tyglar och bara springa vilse i ett virrvarr av valmöjligheter, glädje och euforiska språnghopp från höga höjder.

Det hela slutade dock lyckligt. Bussen förde oss till Eskilstuna, även om möjligheten att återigen hoppa på ett tåg i Flen erbjöds. Jag och sex till vägrade. 30 vägrade inte. Vem säger att människan lär sig av historien? Ja, inte är det jag i alla fall.