Jag vaknade som från en dimma, som om jag gått vilse en gång för så länge sedan att jag inte ens minns hur jag gick vilse från första början, vart jag gick vilse, eller hur jag gick från vilsen till funnen. Så, vart jag varit? Nej, jag vet inte. I huvudet finns svaga minnen av Gran Vía, två-och-en-halv-euros-öl, och tv-spel, men jag vet inte längre. Vet verkligen inte längre.

I fantasin finns minnen av vinstmatcher, en dödsskjutning som aldrig ägde rum, och ett avancemang; och redan här inser ni att min mentala ställning har förändrats. Likgiltigheten är inte lika brutal längre, även om den stundtals gör sig påmind. Vissa saker spelar mer roll än andra, och vad jag lärt mig är att man kan skapa mening i det mesta. Dras allt till sin extrema punkt kan det konstateras att jag blivit lite mer som alla andra, både på gott och ont, och vilken effekt som dominerar på lång sikt återstår att se. Det finns en ekonom som har sagt att målet på medellång sikt är att överleva, och jag antar att man måste vara inne i ekonomitänket för att förstå humorn i det uttalandet.

Och varför jag skriver ett nytt inlägg när döden redan offentliggjorts? Det vet jag inte heller. Varför jag inte skriver vidare på min roman? Det vet jag inte heller. Varför jag fortfarande bryr mig om Assyriska? Det vet jag inte heller. Andreas Haddaaaaad, viskar Gollum. Mikael Ishaaaak, viskar en alv. Nahir Besaaaraaa, vrålar Gimli. Och jag har alltid gillat Sagan om Ringen.

Och från fönstret ser jag Assyriska-flaggor, och jag drömmer om Allsvenskan, och jag hoppas att Norling stannar, och önskar att Syrianska går upp, och jag har funnit den broderliga känslan; den så familjära, att man kan lyckönska någon, även om man rationellt sett inte bör gilla dom; och jag vet fortfarande inte vad lyckan är, men jag har tillfälligt sluta söka den. Och farsan väcker minnen av Bårsta, och familjen Durmaz på kanal 5 får en att tänka på högerbacks-David, och jag bara önskar i kamp mot all rasism att assyrierna tar över Assyriska, och jag vet att jag har fel när Göran tassar omkring, och när jag ser mitt namn i passet som ska förnyas.

Och i slutändan vet jag inte var det kommer leda mig, och jag har flytt från alla dessa pojkar som gråter, både över viktiga saker som kriminaliteten, och mindre viktiga saker som en blogg. Och jag läser om danska skallar, och ironi, men den kommer så sällan att jag mellan inläggen måste kolla Nile City på youtube för att fräscha upp minnet; och det här har jag inte sagt, för jag är inte den som klagar, speciellt som i det jag precis skrivit finns så många komiska poänger att hälften vore alldeles för mycket. Och kanske är det här det i slutändan landar, denna renässans, den ofrivilliga som mina fingrar tvingat på mig.

Och alla raka svar på komplicerade frågor är jag trött på, så därför ger de mig ingenting, då jag redan ratat alla dessa för länge sen. Kanske måste jag visa mer av mig själv för er, så att ni ska förstå mig, så ni slipper ge mig dessa raka svar, dessa svar jag finner så arroganta; det är därför jag inte gillar Debatt, där alla frågor ska svaras med ja eller nej, utan förklaringar, och jag inser att det enda riktiga svaret i Debatt är att inte svara alls, och jag inser att ingen har gjort det än.

Och snacket bara fortsätter, fortsätter, snurrar runt, och fortsätter igen, nu baklänges, och ingenting hänger ihop med någonting annat, och ett videoredigeringsprogram lägger in en fade-out-effekt och allt... kommer... med... längre... mellanrum... och... går... mot... svart.