Jag vaknade som från en dimma, som om jag gått vilse en gång för så länge sedan att jag inte ens minns hur jag gick vilse från första början, vart jag gick vilse, eller hur jag gick från vilsen till funnen. Så, vart jag varit? Nej, jag vet inte. I huvudet finns svaga minnen av Gran Vía, två-och-en-halv-euros-öl, och tv-spel, men jag vet inte längre. Vet verkligen inte längre.

I fantasin finns minnen av vinstmatcher, en dödsskjutning som aldrig ägde rum, och ett avancemang; och redan här inser ni att min mentala ställning har förändrats. Likgiltigheten är inte lika brutal längre, även om den stundtals gör sig påmind. Vissa saker spelar mer roll än andra, och vad jag lärt mig är att man kan skapa mening i det mesta. Dras allt till sin extrema punkt kan det konstateras att jag blivit lite mer som alla andra, både på gott och ont, och vilken effekt som dominerar på lång sikt återstår att se. Det finns en ekonom som har sagt att målet på medellång sikt är att överleva, och jag antar att man måste vara inne i ekonomitänket för att förstå humorn i det uttalandet.

Och varför jag skriver ett nytt inlägg när döden redan offentliggjorts? Det vet jag inte heller. Varför jag inte skriver vidare på min roman? Det vet jag inte heller. Varför jag fortfarande bryr mig om Assyriska? Det vet jag inte heller. Andreas Haddaaaaad, viskar Gollum. Mikael Ishaaaak, viskar en alv. Nahir Besaaaraaa, vrålar Gimli. Och jag har alltid gillat Sagan om Ringen.

Och från fönstret ser jag Assyriska-flaggor, och jag drömmer om Allsvenskan, och jag hoppas att Norling stannar, och önskar att Syrianska går upp, och jag har funnit den broderliga känslan; den så familjära, att man kan lyckönska någon, även om man rationellt sett inte bör gilla dom; och jag vet fortfarande inte vad lyckan är, men jag har tillfälligt sluta söka den. Och farsan väcker minnen av Bårsta, och familjen Durmaz på kanal 5 får en att tänka på högerbacks-David, och jag bara önskar i kamp mot all rasism att assyrierna tar över Assyriska, och jag vet att jag har fel när Göran tassar omkring, och när jag ser mitt namn i passet som ska förnyas.

Och i slutändan vet jag inte var det kommer leda mig, och jag har flytt från alla dessa pojkar som gråter, både över viktiga saker som kriminaliteten, och mindre viktiga saker som en blogg. Och jag läser om danska skallar, och ironi, men den kommer så sällan att jag mellan inläggen måste kolla Nile City på youtube för att fräscha upp minnet; och det här har jag inte sagt, för jag är inte den som klagar, speciellt som i det jag precis skrivit finns så många komiska poänger att hälften vore alldeles för mycket. Och kanske är det här det i slutändan landar, denna renässans, den ofrivilliga som mina fingrar tvingat på mig.

Och alla raka svar på komplicerade frågor är jag trött på, så därför ger de mig ingenting, då jag redan ratat alla dessa för länge sen. Kanske måste jag visa mer av mig själv för er, så att ni ska förstå mig, så ni slipper ge mig dessa raka svar, dessa svar jag finner så arroganta; det är därför jag inte gillar Debatt, där alla frågor ska svaras med ja eller nej, utan förklaringar, och jag inser att det enda riktiga svaret i Debatt är att inte svara alls, och jag inser att ingen har gjort det än.

Och snacket bara fortsätter, fortsätter, snurrar runt, och fortsätter igen, nu baklänges, och ingenting hänger ihop med någonting annat, och ett videoredigeringsprogram lägger in en fade-out-effekt och allt... kommer... med... längre... mellanrum... och... går... mot... svart.

 

Totten

12 oktober 2010 14:11

Härligt att du har börjat blogga igen! Ditt språk är mycket bra, det gör dina texter intressanta att läsa. Peace

 

Rimfrost

14 oktober 2010 14:48

Jag läste med glädje att du kan glädjas åt Syrianska om dem går upp. Har uttryckt liknande tankar på Facebook, där jag självklart helst vill att Assyriska ska gå upp men att jag samtidigt blir glad och stolt att något lag från Södertälje går upp.

Jag blev sågad längs med fotknölarna och väldigt subtilt hotad. Kul med fotboll ibland (ironi)...

Jag blev rädd och har nu slutat kommentera nåt som har med namnkonflikten att göra. Kommer inte heller att våga fortsätta på Svenska Fans som adminpersonal. Rädd att jag bannar fel person. Namnfrågan är ett livsfarligt territorium och jag vill inte riskera invaliditet eller i värsta fall döden...

Jag hoppas du vågar fortsätta blogga och uttrycka dina innersta tankar, även om de är obekväma. Orden måste få vara fria, annars är vi riktig illa ute...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kebaberna rullar in på löpande band numera, och det är Andreas Gatukök, från andra sidan vägen, som står för leveranserna. Den där jävla Andreas. Och så är det dags att återigen försvinna, gå under jorden, hoppas på det bästa, och sedan dyka upp...

Igår åt jag en kebab igen. På vägen hem med den i handen (ja, jag åt den hemma), så förbannade jag Andreas Haddad. Jag gick där i kylan och pratade om hur jag skulle sluppit det här, bara han hade skrivit på ett nytt kontrakt.   Så därför undrar ...

Dagarna går, natten består. Ja, vintern är här. Det är natt dygnet runt, mörkt och jävligt.   Det går inte en dag utan att mina tankar vandrar iväg till Eddie; vet fortfarande inte riktigt varför. Vi kände inte varandra. Vi har knappt pratat med ...

På något vis känns det alltid lugnande att läsa intervjuer med Rikard Norling. Han säger vad vi vill höra, men han gör det på ett sätt så att man verkligen tror på honom; att han verkligen tror på sina egna ord. Fantastiskt.   Ungdomarnas vara el...

I ett försök att belysa Assyriska-kunnandet hos allmänheten (nåja, åtminstone nån vän eller så), så har jag "intervjuat" en kompis. Han följer inte Assyriska (även om jag tjatat som fan om Marklund och Ceyhun detta året), och här kommer hans svar på ...