På Svenska Fans forum kom det upp en fråga som handlade om vad värsta tänkbara scenario är för Assyriska den kommande säsongen, förutom att spelare kan bli skadade. Mitt svar kommer här:

Även om såklart skador på vissa spelare är väldigt svåra att hantera, så finns det en sån väldig bredd i truppen att det går att överleva åtminstone ett par omgångar. Sedan blir det problem för de flesta lagen när stjärnspelarna går sönder, likaså för Assyriska.

Om vi då som sagt bortser från det, vad är då det värsta som kan hända? Naturligtvis blir det svårt att få ihop alla nya komponenter till en fungerande lagmaskin på en gång. Hur samspelt kommer backlinjen att vara i premiären? Hur fungerar spelet med Ceyhun? Hur väl kan Björkeryd avväga lägena när han ska gå på offensiven och när han ska stanna? Hur väl kan de andra avgöra när de måste täcka upp för honom? Det är små, små detaljer som kan bli avgörande, så är det alltid. Ändå är jag inte särskilt orolig. De flesta värvningarna är spelare som bör kunna platsa på en högre nivå (även om jag kanske är väl optimistisk), och såna spelare brukar röras ihop till en härlig röra rätt omgående.

Det värsta som kan hända är enligt min mening att truppen är för bred, att för många får sitta och vila, bli sura över den förlorade speltiden och därigenom dra ner laget också. Fördelen (även om jag kan tycka att det ofta är en nackdel) är att många spelare är unga, och därför kan det ses som naturligt att man inte är given i startelvan på en gång. Då bör tjurigheten inte vara lika stor. Nackdelen: Ja, det är ju att det är lättare att bänka den glada unga killen, än den rutinerade som varit ordinarie i sina klubblag de senaste åren.

Tillsammans med detta finner jag alltid oron över hur välbalanserat laget egentligen är. Jag är själv en av syndarna (med mittfältet Moussa-Östlundh-Besara-Ceyhun) och frågan är hur allt ska gå ihop? Å andra sidan: Hur många mål kommer motståndarna göra när de aldrig har bollen? Det som också lugnar är vetskapen om de stabila försvararna truppen idag har. Missförstå mig inte, jag gillade Lamin Conatehs gigantmatcher med de råa brytningarna, och jag älskade (vem fan gjorde inte det?) Zoran Manovic och hans bollbehandling vid den egna straffområdeslinjen - men en stenhård Eklund känns på något finns säkrare.

Så det värsta som kan hända är sammanfattningsvis att vi får ett lag fyllt av sura stjärnspelare på bänken och att vi blir sönderkontrade av Linus Hallenius när mittfältet bara öser på framåt. Samtidigt: Vilken underbar fotboll vi skulle kunna spela.

Superettan 2010 verkar bli en spännande, jämn, bra och underhållande serie. Experterna påstår det, och om det är något vi har lärt oss, så är det att experterna alltid har rätt. De är kunniga, de är proffsiga, de är fruktansvärt pålästa. De vet precis vilka spelare Sir Alex byter in för att vända ett underläge, de har stenkoll på Haglunds taktik i Elfsborg, för att inte tala om Mourinho, den lille portugisiske räven, som är så briljant att stora svenska experter lägger ner flera timmar till att analysera och, därigenom, försöka förutspå hur han agerar i olika situationer. Det kan ju inte vara så att de, liksom vi andra, bara plöjer igenom nyhetsartiklar på internet och sedan har en egen åsikt? Nej, det är en omöjlighet. Att det mesta man sedan hör experterna säga stämmer överens med det man själv har läst, har inte med saken att göra. Ren otur.

Själv tror jag att Superettan blir ungefär lika spännande som vanligt. Det kan vara sant att serien är bättre än på länge, men samtidigt beror det till en viss del på att "klassiska" lag nu är i serien. Superettan på förhand må vara oviss, samtidigt kommer den bli likadan som alltid en 10-15 omgångar in på serien. Då kommer vissa vara i toppen, andra i botten och en del i mitten. Bara för att det är bra (klassiska) lag med, så betyder inte det att alla kommer sluta på samma poäng och målskillnad avgör om man går upp i Allsvenskan eller åker ner i division 1. Inte heller kommer alla lag vinna alla sina matcher.

Publikmässigt lyft? Möjligen. Intensivare mediabevakning? Troligen - men frågan är varför? Vad spelar det för roll att laget vi möter heter Degerfors? Eller Öster? Det är trots allt spelarna (och tränarna) det handlar om. Så vad vill jag få sagt? Jo, jag gissar att flertalet experter enbart kollar på lagens namn och sen skriver en rasande vacker krönika om hur underbart det är att Superettan blir en så härlig tillställning att följa. Hur många på Aftonbladet har verkligen koll på hur spelartrupperna ser ut? Hur många på Expressen? Det jag kan köpa är däremot att lokaltidningarna skriver om serien på ett sånt här sätt, för dessa befinner sig trots allt så mycket närmre spelarna och laget, att de faktiskt har något att berätta.

Vad spelar det då för roll om Aftonbladet och Expressen skriver samma sak som i lokaltidningarna? Vi får ju trots allt alla läsa det, eller hur? På den punkten är det naturligtvis bättre, men samtidigt kan man ju fråga sig om krönikorna inte ska handla om något man verkligen kan något om, och inte om något som man hört att andra känner till på ett alldeles förträffligt sätt.

Nyhetsartiklar om lagen? Ja. Krönikor? Nej. Sen undrar jag hur många nyhetsartiklar det faktiskt kommer upp om lagen i Superettan de gånger då matchen inte går på TV - de lär vara lätträknade. Deras (tidningarnas) intresse beror knappast på att de tycker att Superettan faktiskt är så intressant att de lägger ner hundratals timmar på det, utan det beror tydligen på att man för att få läsare ska återge ett kort referat (ofta med någon mittfältare som kallas försvarare, och en försvarare som helt plötsligt är anfallare) av något vi redan sett på TV. Varför? Jag kan tycka att det vore intressantare om de skrev när alla som vill läsa nyheter om matcherna, inte redan sett matchen på TV4.

Mysterium: Varför vill man läsa om något man redan sett? Min gissning är att man ofta surfar in på nyhetssidorna för att få matchbilden (som man själv försökt uppmärksamma) bekräftad, innan man börjar snacka med kompisarna om att laget gjorde en bra eller dålig match. Men vad vet jag?

Slutsats: Experterna är lika mycket experter som jag är författare.

Målvakt: Magnus Bahne.

Kommentar: Bahne kom från Halmstad och... Nej. Nej.

Backlinje: Fredrik Samuelsson - Mikael Eklund - Richard Jansson - David Björkeryd

Kommentar: Eklund och Björkeryd känns givna. Eklund för att han är en riktig klassförsvarare när han är hel, Björkeryd för att han är vår enda riktiga vänsterback (konkurrensen kan komma från Stefan Batan) plus att han är en vänsterfotad Lorentzson. Jansson får platsen på bekostnad av Gustaf Segerström, som inte är långt ifrån en plats i startelvan. Fredrik Samuelsson är en väldigt bra försvarare i mina ögon, även om högerbacken kanske inte är hans bästa position.

Mittfält: Eddie Moussa - Nahir Besara - Dennis Östlundh - Ceyhun Eris

Kommentar: Ceyhun Eris är given. Sedan kan man diskutera vem som skulle komplettera honom på innermittfältet, och mitt svar blev: Han får spela på kanten istället. På kanten vill jag släppa honom fri, låta honom forcera motståndarna på väg in mot banan. Detta av två anledningar:

1) En så pass offensiv innermittfältare kan vara svårt att ha i Superettan, där det känns bättre att ha spelare som är villiga att balansera upp anfallsspelet med lite försvar.

2) Detta ger plats åt Nahir Besara på innermittfältet.

Nackdelen är såklart att Stefan Batan hamnar helt utanför startelvan. Varför inte Besara på kanten då? Vet faktiskt inte. Tanken är i alla fall att lämna vänsterkanten fri åt Björkeryd, få in Ceyhun i banan och i princip ha tre mer centrala försvarare kvar i dessa lägen. Hur som helst: Enligt mig förutsätter detta att högermittfältaren slickar linjen, för att hålla någon som helst bredd i spelet. Jag tror att Eddie är bättre på detta jämfört med Laitinen.

Anfall: Mikael Thorstensson - Göran Marklund

Kommentar: Med Moussa på mittfältet är det inga problem att plocka ut två anfallsspelare. Göran Marklund kommer alltid att vara en startspelare i mina ögon när han är frisk, och Thorstensson känns vassare än Xhevdet Lumnica och Mattias Genc, som får förlita sig på inhopp.

Avslutande kommentar: Makdessi? Koutilainen? Laitinen? Segerström? Lumnica? Toompuu? Batan? Ja, det finns så många bra spelare att hälften egentligen vore nog. Samtidigt går det inte att klaga. Ge oss säsongen bara, jag tror tamefan att vi är redo för vad som helst.

Jag kanske borde börja rimma

Precis som jag ville simma

Fann aldrig rätta känslan

Jag som trodde att jag skulle fängslan

Eller jag kanske borde se mig om?

Gå ut och gå, bara gå, gå, gå

Inget hjälper

Allt stjälper

Trodde rimmen var slut

Medicin? Teknik? Ekonomi?

Jag trodde jag var filosofi

Att allt bara fanns, likt en fantasi

Insåg att allt var utopi

Gitarr, musik, kanske piano?

Noter, inte för mig

Spyr galla över såna som dig

Gå iväg

Men vafan är det här?

Alla kan ju göra det där

Rimma, dikta, allt är idioti

Tur att detta bara är ironi

" Det leker några ungar
i slutet av dagen
och det räcker för mig
nuförtiden...

Jag minns ett berg 
dit jag brukade gå
det var så vackert där,
som en tavla över rätt och fel
man såg gårdakvarnar,
men man såg skiten med...

Det är samma spel, det är samma stad
Det är nya ansikten, men samma hat
Då 'Bäst just nu' - samma poäng
Samma poser, men ett annat band på scen
Ta min hand och kom så går vi vidare...

Jag minns en dag på bensin

du brevid 
Du visslade en Björn Olsson-melodi
Jag minns det
Men inte mycket mer 

Jag ser mig själv i spegeln
Minns inte texten 
"Gå ut på scenen
med allt du har!"
Bara en gång till 
Det snurrar till som svindel
10 ... 
10 år...

Förändras, förändras aldrig

Behåll din rastlöshet

Och stanna inte

Såna som oss blir aldrig framme

Ta min hand och kom,

så går vi vidare... "

I torsdags fastnade min själ mitt i ett Steinbeck-drama utan dess like. Tåget mot Västerås började med att inte alls gå från Linköping, utan istället fick de tappra hjältarna transporteras via ett X2000 till denna norra (liknande) staden. Där tog det dock stopp, och liksom resenärerna i Buss på Villovägar, slog vi oss alldeles fördärvade, i ett raseriutbrott som saknar motstycke i historien. Eller ja, åtminstone blev vi arga på oss själva, varför vi inte hade förutspått att tågvärdarna inte hade någon koll, att SJ skulle behöva ställa in tågen mellan Katrineholm och Flen, att vi utan vidare framgång skulle hanka oss fram och tillbaka på en ödslig perrong i det för kvällen kylslagna Norrköping. Vi borde ha vetat bättre, ansåg vi. Vi skulle såklart ha stannat på X2000 till Stockholm, och därifrån fortsatt. Ja, det var ju så självklart att hälften vore nog.

Istället började karaktärerna ta form framför mina ögon, och detta skulle ha blivit en lysande roman, om den som sagt inte redan var skriven. En ung man var fullare än alla andra, kanske berodde det på att ingen annan var full, men i litteraturens värld finns det aldrig plats för att nämna såna obetydligheter när en historia ska berättas. Han var både arg och glad, på samma gång, precis som det alltid tenderar att bli de där sena helgkvällarna, när ölen aldrig hann bli lagom ljumna, vidriga och alldeles underbara. I en och en halv timme upprepade han, för alla som ville och inte ville höra, hur han skulle åka tillbaka istället. Dock passerade idéerna aldrig just idéstadiet, vilket gjorde att resan till slut fortsatte mot Göteborg och den blåsiga västkusten.

En något äldre män, gick lugnt och sakta korridorerna fram och tillbaka med en hundvalp i sin famn. Tydligen kom den från Eslöv. Min hjärna kopplade på: "Pratar han skånska då må tro?" Ett svar gavs aldrig, mestadels för att det inte finns något. Det var denne karl som var den lugne, den som vänligt konverserade med tågvärdinnan, och till och med tackade henne för hjälpen när hon lämnade skutan i Katrineholm. Ingen trodde att det var ärligt menat, men ack väl så generöst och härligt underbart.

Mitt emot mig stod det en väldigt ironiskt lagd karl, som dock verkade tänka i lika roliga banor som en själv. Den stora frågan var, om man skulle vara förvånad över att förseningar inträffar, eller om förvåningen istället ska riktas åt att tågen faktiskt så ofta går i tid. Och det är ju bara att hålla med. Hästsvansen hans övertygade åtminstone lilla mig.

Då och då småpratade (raggade) den fulle med (på) en arg ung kvinna. I telefonen spydde hon galla över SJ, tågsystemet och alla trodde sig höra en svordom även över kommunismens intåg i det heliga landet, men ingen förstod riktigt hur det hela hängde ihop. Jag har alltid beundrat människor som klagar för allt och alla, men aldrig vågar tänka så långt att något konstruktivt verkligen kommer ur munnen. Det är sådana personligheter som förtjänar höga löner, en herrgård och gratis matkuponger på fina restauranger som importerar maten från ett övergivet McDonalds någonstans i Hägersten och säljer den som oxfilé. Ja, de förtjänar att uppslukas av kapitalismens lösa tyglar och bara springa vilse i ett virrvarr av valmöjligheter, glädje och euforiska språnghopp från höga höjder.

Det hela slutade dock lyckligt. Bussen förde oss till Eskilstuna, även om möjligheten att återigen hoppa på ett tåg i Flen erbjöds. Jag och sex till vägrade. 30 vägrade inte. Vem säger att människan lär sig av historien? Ja, inte är det jag i alla fall.

Å så var det dags för den store stjärnans entré, denna gigant bland giganterna, som det så känt kan uttryckas. Och ni vet väl vem jag pratar om? Göran Marklund - gubben som känns som en grabb som med en apelsin gör vad alla svenskar gör med en apelsin. Görhan? Ja, det gör han. Det är Göran.

Jag har alltid hävdat att han är ett geni instängd i en fotbollsspelares kropp, och nu har jag försökt hitta bevis för hans genialitet, och mina hyllningar. Om jag lyckades? Vet inte om mitt huvud är så mycket klokare nu än tidigare.

Man ser tydligt att det är skillnad när Marklund varit på planen, och när han inte varit med alls. Däremot säger det ingenting om när han blev inbytt, det kan alltså vara så att Assyriska lett med 3-0 och Marklund bara dansat samba i mittcirkeln de sista sekunderna.

Nu blev det bättre. Här är det väldigt intressant att det målmässigt faktiskt gått bättre efter att Marklund lämnat planen när han spelat från start. Dessutom har det målmässigt gått sämre efter att han kommit in på planen, än det gjorde när han satt kvar på bänken. Dock visar detta fortfarande att han är betydelsefull - det är nämligen endast när han inte är med överhuvudtaget, som siffrorna är negativa.

Så vad betyder det här? Ja, att jag fick bekräftat lite grann av det jag trodde. Samtidigt är siffrorna inte brutalt till min fördel, så jag antar att jag får kämpa vidare en stund till. Tills dess.

Det var mitt i natten. Helt plötsligt satt jag i ett kök i ett främmande hus. Mitt emot mig, på andra sidan bordet, satt min flickvän. Vi satt där båda två, läste en varsin del av tidningen, och ingen verkade reagera på att det utomhus var dag, trots att det i min hjärna, och alla andras, var natt.

När jag vrider mitt huvud åt vänster ser jag en ung man, i halvlångt, rockigt, svart hår stå och luta sig mot sidan av kylen. I handen håller han en burk öl, vilken han då och då tar en redig klunk av. Hela tiden med ett konstigt leende på läpparna. Då inser jag det - det är ju min öl! Ilskan lade sig dock fort, mest för att han helt utan förvarning var borta igen. Jag fortsatte läsa tidningen, men min flickvän sa:

 - Han kanske snodde något mer?

Och jag flög upp. Av någon anledning verkade jag vara mest rädd för att han tagit någon mat av oss, eftersom jag sprang fram till kylen. Jag öppnade och konstaterade med ett skrik:

 - Han har tagit mina två smörpaket!

Min flickvän höll sig lugn. Sedan påpekade hon att han kanske hade tagit lite kläder av oss också, och jag for iväg till mitt rum, men inga kläder stulna. På vägen tillbaka kom dock tanken på min kära 20-tums-TV, och ja, den var borta. Tillsammans med fjärrkontrollerna till stereon. Jag blev rasande. Jag sprang mot köket, plockade upp en telefonkatalog och kastade mig ner på en stol och började bläddra:

 - Vem fan ska man ringa?! Ska man ringa 112?!

 - Jag vet inte, svarade min flickvän lugnt.

 - Det vet du visst det! Du vill bara inte säga det till mig! skrek jag tillbaka.

Sedan hörde vi båda två hur det rasslade till ute i hallen, och in kom en kvinna som vi båda kände igen, men ingen riktigt kunde placera. Hon hade en trekantig hatt på huvudet. Och hon sa:

 - Jag tycker vi går till Cubus.