Igår köpte jag äpplen. Av någon anledning har jag alltid ryggat tillbaka lite för just äpplen. Idag kom jag på orsaken. De där äppelskrutten. De vidriga, ihoptorkade, bruna efter en halvtimme, satans, äppelskrutten. Jag rös.

Jag frös också, men det av en helt annan anledning. Nu verkar det ändå som om vintern slutligen abdikerat, lämnat tronen bakom sig, för att om nio månader åter stå likt Napoleon; tillbaka som det högsta hönset på en bondgård utan dess like. De flesta tror sig känna våren komma smygande när de svenska fotbollsserierna åter drar igång, och jag har också känt, eller inbillat mig att jag känner, så. På väg till universitetet idag kände jag däremot gruset dras under mina gymnastikskor, och trots att jag hade raggsockor däri, skickade småstenen tydliga signaler om att den ljusnande framtid är vår. De liksom kittlade mig, som om de vore barnen som den klumpige pappan krymper i den där galet härliga, amerikanska, familjefilmen, som vi alla älskar att hata. Plötsligt mindes jag barnåren, då det var innebandy och ishockey som upptog min hjärna. Alla tyckte alltid det var kul med vintern, då man kunde tacklas hur mycket man ville ("snö är jättemjukt"), men jag sållade mig aldrig riktigt till den skaran vars optimism kändes något obefogad. Det är därför jag älskar den där känslan av förväntade skrapsår.

Annars handlar det mycket om att stå ut. Stå ut med vintern, för att den snart är över. Stå ut med de som klagar på den, för jag vet att jag är en av dom. Stå ut med de som nu ifrågasätter klimatförändringarna, för att det är så gulligt med människor som tror sig veta allt. Stå ut med dig, för att jag vet vad du tänker just nu. Stå ut med mig, för att det är så gulligt med människor som tror sig veta allt. Nä, det sista kan jag inte skämta bort: Stå ut med mig. Jag tror att jag behöver det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kebaberna rullar in på löpande band numera, och det är Andreas Gatukök, från andra sidan vägen, som står för leveranserna. Den där jävla Andreas. Och så är det dags att återigen försvinna, gå under jorden, hoppas på det bästa, och sedan dyka upp...

Igår åt jag en kebab igen. På vägen hem med den i handen (ja, jag åt den hemma), så förbannade jag Andreas Haddad. Jag gick där i kylan och pratade om hur jag skulle sluppit det här, bara han hade skrivit på ett nytt kontrakt.   Så därför undrar ...

Dagarna går, natten består. Ja, vintern är här. Det är natt dygnet runt, mörkt och jävligt.   Det går inte en dag utan att mina tankar vandrar iväg till Eddie; vet fortfarande inte riktigt varför. Vi kände inte varandra. Vi har knappt pratat med ...

På något vis känns det alltid lugnande att läsa intervjuer med Rikard Norling. Han säger vad vi vill höra, men han gör det på ett sätt så att man verkligen tror på honom; att han verkligen tror på sina egna ord. Fantastiskt.   Ungdomarnas vara el...

I ett försök att belysa Assyriska-kunnandet hos allmänheten (nåja, åtminstone nån vän eller så), så har jag "intervjuat" en kompis. Han följer inte Assyriska (även om jag tjatat som fan om Marklund och Ceyhun detta året), och här kommer hans svar på ...