Och så var det officiellt. Mina funderingar igår kring denna värvning visade sig vara rätt så felaktiga. Tydligen är han inte särskilt dyr, i varken övergångspengar (helt gratis) eller lönekuvert. Hatten av för det.

Var har vi hamnat nu då? Jo, i frågornas land. Är han verkligen vad som behövs? Hur ser övriga i truppen på den ökade konkurrensen? Vad händer med Nahir Besara? Han som skulle blomma ut. Han som skulle förvandlas till Kennedy. Han som skulle göra mål på distansskott. Han som skulle slå genomskärare. Han som skulle bli Assyriskas nästa storstjärna.

Jag hoppas att Norling kan få in de unga i spelet i alla fall. Sett till meriterna är denne Ceyhun given - men vem tar platsen bredvid? I dagens träningsmatch fick Toompuu hoppa in som högerback (ersatte Rhawi) - och jag har alltid trott att han skulle passa där. Detta kan visa sig rätt eller fel.

Problemet återstår dock: Ungdomarna kan tyvärr offras i denna nya verklighet. Vad händer om Besara slår sig in på allvar? Att han gör så att han omöjligt kan petas. Att skicka Östlundh, hans ledaregenskaper och hans stora lön ut från startelvan kan Norling säkert tänkas göra - men samtidigt undrar man om de där pengarna inte skulle sitta bättre på banken än bänken.

Jag hoppas innerligt att jag har fel, att säsongen kommer spelas i harmonier så underbara att jag tror att jag drömmer - men jag har en gnagande känsla av att det kan innebära trubbel med en trupp så stark och bred som dagens. Norling kanske ska boka in en studieresa till Old Trafford och höra hur den gamle skotten gör?

När alla trodde att alla förändringar var gjorda. När alla löv var bortkrattade, lagda på hög, och brända. Vissa av de där löven sprang över till andras gräsmattor, medan vi planterade nya växtligheter. När vi nu trodde att lugnet lagt sig kring fotbollsarenan, att Aydin, Robil och Fehmi skulle få chansen att med tillförsikt få se fram till säsongspremiären. När vi trodde att Norling hade fått nog av att bygga in nya delar i truppen, den som ska leda laget till Allsvenskan. Nu talas det om förändringar som kommer imorgon.

Ceyhun Eris. Hur många kände till namnet innan ni googlat, insett att han representerat såväl Fenerbache som Galatasaray och precis spelat en A-landskamp för Turkiet? Jag vet att jag inte gjorde det i alla fall. Och ja, på pappret låter det som en klockren värvning - den stora frågan återstår: Behöver vi honom? Behöver vi ännu en mittfältare? Troligen inte. Eller är han tänkt som anfallare? Och frågan återstår: Behöver vi en till anfallare? Nej, troligen inte. Så vad återstår? Jo, en ut och en in.

Vem lämnar? Jag har ingen aning. Här kommer mina kvalificerade gissningar:

 - Dennis Östlundh. Egentligen är det rätt osannolikt, men samtidigt beror det kanske på hur dyr denne turk är. Östlundh är väl den som är dyrast av mittfältarna, och det kan vara han som delvis öppnar upp för att ta turkens lönekostnader.

 - Eddie Moussa. Den lille krigaren gjorde en otroligt bra avslutning på fjolårssäsongen och i vintras (eller ja, vinter är det väl fortfarande) ryktades han på väg bort - och kanske är det nu dags? Är Ceyhun Eris tänkt som anfallare, ser jag det som troligast att Eddie är den som lämnar. Att Xhevdet (som precis förlängt), Marklund (som även är assisterande), Thorstensson (som är ett av de stora nyförvärven) eller Genc (som är ung, billig och har en lyckad försäsong bakom sig) lämnar ser jag inte hända.

 - Nahir Besara eller George Makdessi. Är det någon som lagt upp stora slantar för någon av dessa talangfulla mittfältare? I så fall känns det som att det redan nu borde uppdagats, men samtidigt vet man aldrig.

Jag tror att frågan handlar om att få in pengar (alternativt frigöra pengar för att ta in ännu en lön) - och därmed utesluter jag att spelare skickas ut på lån, i alla fall att det är på grund av denna värvning. Jag gissar på att Shaba, Mbye, Hedlund eller Olofsson snart skickas ut på lån, men att värva en så pass meriterad spelare bara för att öka konkurrensen så extremt, och naturligtvis spetsa till toppen, tror jag inte på. Att ha Kotilainen, Laitinen, Besara, Östlundh, Toompuu, Eris, Batan och Makdessi (och till viss del Moussa och Marklund) att kämpa om de fyra mittfältsplatserna? Jag skulle själv se tveksamt på det. Östlundh och Toompuu har nästintill spelat nonstop de senaste åren, Eris lär inte komma för att sitta på bänken och Besara måste få chansen till speltid. Kotilainen, Laitinen, Batan och Makdessi på kanterna ser ändå rimligare ut, även om Kotilainen egentligen känns som en central mittfältare han också.

Hur det kommer sluta? Jag har inte den blekaste. Kanske är det trots allt dags för Toompuu att inta högerbacksplatsen? Kanske får vi se ett 3-5-2? Kanske har det kommit in så pass mycket pengar i klubben att vi har råd att ta in turken utan att skicka iväg nån? Hur som helst: Allting kan hända i det galna Assyriska. Och vi gillar det, visst gör vi? Klubben må vara galen, men en klubb är aldrig mer galen än sina supportrar - och jag vet att i alla fall jag är galen så det räcker och blir över.

Det finns mycket saker att säga om Assyriskas trupp - den är ju faktiskt nästintill gigantisk. Det är möjligt att peka ut gamlingar som fortfarande tillför något, exempelvis Östlundh och Marklund. Det går att peka på stjärnförvärven Eklund, Thorstensson och Bahne, som ska leda oss till Allsvenskan. Framför allt kan man dock peka på ungdomarna.

Mattias Genc har jag redan förklarat vad jag tror om, och ni som kan min historia som Assyriska-reporter (får jag verkligen kalla mig reporter?) vet att jag tidigare år hyllat Narsai Shaba. Jag kommer inte ihåg vilken match han för första gången år 2008 fick chansen i, men jag minns att jag vände mig till Robil och sa:

 - Varför har inte han spelat hela tiden?

Varken Robil eller jag hade nog ett svar på den frågan, men tyvärr har skador och liknande satt käppar i hjulen. Egentligen ser Narsai inte ut som en defensiv mittfältare, en sådan som kan riva och slita, men med den elegans han löste alla uppgifter den dagen fick mig att drömma mig bort.

En annan som får en att drömma (åtminstone till Kennedy) är naturligtvis Nahir Besara. Jag har alltid tyckt att han skulle bygga på sig lite kilon, och det behöver han säkerligen fortfarande göra, men jag börja undra om det inte är snabbheten han trots allt ska satsa på. Antar att det beror på vart man ser sig själv spela - snabbheten räcker redan nu garanterat till Allsvenskan. Frågan är hur mycket speltid den unge Nahir verkligen får i år - det är trots allt Östlundh och Toompuu som abonnerat på innermittfältsplatserna senaste säsongerna. Och Nahir på kanten? Jo, det funkar väl. Samtidigt funkar det ju tydligen med senap på en korv med bröd, men det är likväl ketchupen jag alltid vänder mig till.

En annan rolig detalj är de två unga målvakterna. Olofsson vet jag tyvärr absolut ingenting om, men Hedlund har jag sett en del faktiskt. Annars minns jag Koffe Hedlund mest från mina ungdomsår, även om vi nästan aldrig träffades. I min skolklass gick nämligen en lång kille som hette Erik och var målvakt i Syrianska, och på något sätt fick vi för oss att han skulle bli en stjärna i Allsvenskan, medan den där Koffe (som vi på något vis hade hört talats om) inte var något vidare. Jag vet inte hur det är med Erik i dag, jag vet desto mer om Koffe. Jag antar att han vann kampen.

För övrigt längtar jag till att se denne Makdessi, som tydligen ska vara något alldeles speciellt. Och så är Pierre Bengtsson tillbaka. Stefan Batan. Eddie Moussa. Fredrik Samuelsson. Vem säger att kontinuitet inte finns i Assyriska?

" ...och det som slår emot en när man stiger av

Malmöfärjan (sponken är fri på färjan) i Sverige

slår omedelbart all den där billiga, skattefria spriten

ur kroppen på en och gör en totaldeppad: bortvända ögon

och kyrkogården mitt i stan (varenda stad i Sverige verkar

vara byggd runt en kyrkogård) och inget att göra

på eftermiddagen, inte en bar, inte en bio och jag rökte

upp min sista reefer på gräs från Tanger och jag sa:

- K E, låt oss gå raka vägen ombord på den

där färjan igen "

Statistiken för de senaste två åren är brutal på en viss punkt. Visserligen kan man se den som helt underbar, om man väljer att se den från den sidan. Vad jag pratar om? Det där förlösande förstamålet som alla jagar, men som så ofta görs av motståndarna. Åtminstone tycker alltid en supporter så. Kika på denna statistik:

Av de senaste 64 tävlingsmatcherna har vi tagit ledningen i 35, och vunnit 27 av dessa. Tar vi inte ledningen (som har inträffat 29 gånger de senaste två åren), så vinner vi betydligt färre. Detta lär vara liknande för alla lag, men att skillnaden skulle vara så stor var jag inte riktigt beredd på. 2,56 poäng per match om vi tar ledningen, jämfört med blygsamma 0,76 poäng per match om vi inte tar ledningen. Lite frustrerande blir det när man märker att statistiken för när vi tar ledningen kunde ha sett ännu bättre ut - kolla hur målen har fallit i de sex oavgjorda matcherna där vi tagit ledningen:

Det är alltså bara Andreas Haddads kvittering som inte fallit inom de sista tio minuterna av matchen. Vad beror detta på? Trötthet? Tappad koncentration? Tillfälligheter? Det går ju nämligen att hävda att det ser ut så här för alla lag, och det kanske det gör, men ändå är detta en av anledningarna till att vi fortfarande spelar i Superettan och inte i Allsvenskan. Vi kan se det på ett litet mer nyanserat sätt, genom att kolla hur många gånger vi förlorat/vunnit poäng den sista kvarten:

Sex gånger under de senaste två åren har vi alltså vunnit en/två poäng under sista kvarten (jämfört med hur det såg ut när sista kvarten inleddes) - tio gånger har vi förlorat. Detta visar att det inte enbart händer en gång. Naturligtvis är det möjligt att hitta fakta som visar på det motsatta (om man verkligen vill), men det undanröjer ju inte denna statistik. Dessutom: Vad händer om man räknar sista fem minuterna? Eller sista tjugo minuterna? Det går att vrida och vända på allt. Vad det betyder för Assyriskas supportrar är jag rätt övertygad om: Det visar att våra magsår, vår handsvett, våra gasiga kebabmagar, är rätt ute. Man vet aldrig vad galna Assyriska gör.

Så verkar de där käftsmällarna komma gång på gång - skadorna. Xhevdet X-man Lumnica, Richard Jansson, Gustav Segerström, Magnus Bahne, Micke Thorstensson, Göran Marklund, och detta är bara så kallade startspelare. Lägg därtill att ytterligare en målvakt, samt flertalet som skulle hoppa in när dessa startspelare blev skadade, också står på skadelistan. Plötsligt verkar allihopa vara borta samtidigt, och om detta håller sig till premiären kan vi få en riktigt tuff inledning på årets serie. Samtidigt: Även om de flesta skulle vara spelklara, så försvinner stora möjligheter att spela ihop laget ordentligt. Frågan är om det är det nya träningsschemat som spökar? Nu har jag absolut ingen aning om hur stora förändringarna i träningstyp och träningsmängd från tidigare år egentligen är (om det ens finns förändringar), men frågan tåls att tas upp.

Vem jag är mest orolig för? Självklart Magnus Bahne. Även om vi har två talangfulla målvakter bakom honom, så är ingen ens i närheten av gamla Halmstad-keepern. Vi såg hur allt raserade när Erland Hellström skulle rädda en boll från att gå till hörna hemma mot Qviding och sen var borta resten av säsongen, eller hur? Jag vet i alla fall att jag minns matchen mot Landskrona när Frealdsson skulle matcha alla förväntningar - det visade sig vara nästintill omöjligt. Och Frealdsson är ingen dålig målvakt, men istället för att långsamt matchas in i ett lag kastades han in i hetluften direkt. Det är i såna lägen vissa flyger, andra faller. Frealdsson har ju sen dess visat att han håller Superettan-klass.

Vad jag tror om resten av försäsongen nu? Jo, försvaret blir viktigast att få ihop. Utan ett stabilt försvar vinner man inga serier, även om man har en bra offensiv. Anfallsmässigt är jag fortfarande övertygad om att Mattias Genc kommer explodera i år. Visserligen har jag sagt så sen jag såg honom första gången på träningar, men denna säsong är det nog äntligen dags. Kanske är det bara önsketänkande, kanske är jag ett geni, nått säger mig i alla fall att Genc och en snabb Eddie på topp kan sluta med succé.

Jag gillar att tänka tillbaka på varför jag gillar Assyriska. Mest gillar jag det nog, för att det inte riktigt finns någon anledning. I sådana lägen kan man välja att tro att Assyriska kom in i mitt medvetande, mitt hjärta och mina drömmar tack vare att ödet ville att det så skulle vara. Visst är det underbart? Som att finna kärleken och kunna, för en gångs skull, naivt tro på att det var meningen att just en själv och flickan var gjorda, skapta och uppfostrade bara för att älska varandra. Såna där tankegångar, som går ihop när man är kär, men som annars känns så ytterst naiva att hälften vore nog.

Första gången jag såg Assyriska var mot GIF Sundsvall i den näst sista seriematchen 1999. Jag var där med min far, och jag antar att vi egentligen var där just av den anledningen att Assyriska var på väg upp i Allsvenskan; men sådant kan man inte erkänna. Sedan dess har jag varit fullständigt övertygad om att det var där och då kärleken föddes, men egentligen minns ingen av oss mer än att det regnade och att 1-1 (om jag minns rätt) var en missräkning och besvikelse av sällan skådat slag. Så vart kommer kärleken ifrån?

För farsan kommer den dock från just den där matchen. Han är alltid lika lycklig att berätta hur det regnade, hur paraplyn fälldes upp och hur en dam fällde ner sitt när farsan bad henne att göra det för att vi skulle få se matchen. Jag antar att det är kärlek för en sån som farsan - nämligen att offra sig själv för lagets bästa. Enligt honom skulle konversationen utspela sig på följande sätt på valfri annan svensk fotbollsarena:

  "Ursäkta, kan du fälla ner paraplyet så att vi kan se?"

  "I helvete heller!"

  "Ring ambulans!"

  Flertalet timmar och kebabrullar senare...

  "Jag ska göra allt som står i min makt för att din far ska kunna gå igen"

Så varför gillar jag Assyriska? Jo, för att Assyriska är den där vackra outsidern som må vara annorlunda som liten, med aggressiva tendenser och ett ansikte inte likt någon annans. Det är sånt man kan bli mobbad för under skolgången, men alla som sett amerikanska filmer vet att det är den som blir mobbad som är allra vackrast på insidan. Assyriska för mig är som tjejen på skoldansen som är för fet för att killarna ska våga älska henne, som killen som är blyg på grund av sina röda finnar i ansiktet, som en dröm om någonting så underbart stort, som dels är på väg, dels redan är här. Assyriska, you're the one for me fatty.

De senaste säsongerna har jag varit övertygad om att det alltid går som sämst när Antti Kanerva är domare, jag vet inte riktigt varifrån det kommer. I ett försök att finna underlag för mina tankar satte jag ihop de senaste två årens tävlingsmatcher och antecknade ner domare, bara för att finna att Kanerva bara hamnar någonstans i mitten. De senaste två åren har Assyriska sammanlagt ett poängsnitt på 1,68 per match. Mest imponerad är jag av Martin Olsson, hela elva matcher och ändå hela två poäng per match till oss - underbart. Läs med nöje:

Om någon för övrigt vet var min ilska gentemot Antti Kanerva har kommit ifrån, så tar jag tacksamt emot tips.