Jag gillar att tänka tillbaka på varför jag gillar Assyriska. Mest gillar jag det nog, för att det inte riktigt finns någon anledning. I sådana lägen kan man välja att tro att Assyriska kom in i mitt medvetande, mitt hjärta och mina drömmar tack vare att ödet ville att det så skulle vara. Visst är det underbart? Som att finna kärleken och kunna, för en gångs skull, naivt tro på att det var meningen att just en själv och flickan var gjorda, skapta och uppfostrade bara för att älska varandra. Såna där tankegångar, som går ihop när man är kär, men som annars känns så ytterst naiva att hälften vore nog.

Första gången jag såg Assyriska var mot GIF Sundsvall i den näst sista seriematchen 1999. Jag var där med min far, och jag antar att vi egentligen var där just av den anledningen att Assyriska var på väg upp i Allsvenskan; men sådant kan man inte erkänna. Sedan dess har jag varit fullständigt övertygad om att det var där och då kärleken föddes, men egentligen minns ingen av oss mer än att det regnade och att 1-1 (om jag minns rätt) var en missräkning och besvikelse av sällan skådat slag. Så vart kommer kärleken ifrån?

För farsan kommer den dock från just den där matchen. Han är alltid lika lycklig att berätta hur det regnade, hur paraplyn fälldes upp och hur en dam fällde ner sitt när farsan bad henne att göra det för att vi skulle få se matchen. Jag antar att det är kärlek för en sån som farsan - nämligen att offra sig själv för lagets bästa. Enligt honom skulle konversationen utspela sig på följande sätt på valfri annan svensk fotbollsarena:

  "Ursäkta, kan du fälla ner paraplyet så att vi kan se?"

  "I helvete heller!"

  "Ring ambulans!"

  Flertalet timmar och kebabrullar senare...

  "Jag ska göra allt som står i min makt för att din far ska kunna gå igen"

Så varför gillar jag Assyriska? Jo, för att Assyriska är den där vackra outsidern som må vara annorlunda som liten, med aggressiva tendenser och ett ansikte inte likt någon annans. Det är sånt man kan bli mobbad för under skolgången, men alla som sett amerikanska filmer vet att det är den som blir mobbad som är allra vackrast på insidan. Assyriska för mig är som tjejen på skoldansen som är för fet för att killarna ska våga älska henne, som killen som är blyg på grund av sina röda finnar i ansiktet, som en dröm om någonting så underbart stort, som dels är på väg, dels redan är här. Assyriska, you're the one for me fatty.

 

Aydin

20 mars 2010 20:24

Härlig blogg Robin, du är saknad här i Tälje. Ser fram emot att läsa bloggen, en sak är säker, kärleken till Assyriska är för evig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kebaberna rullar in på löpande band numera, och det är Andreas Gatukök, från andra sidan vägen, som står för leveranserna. Den där jävla Andreas. Och så är det dags att återigen försvinna, gå under jorden, hoppas på det bästa, och sedan dyka upp...

Igår åt jag en kebab igen. På vägen hem med den i handen (ja, jag åt den hemma), så förbannade jag Andreas Haddad. Jag gick där i kylan och pratade om hur jag skulle sluppit det här, bara han hade skrivit på ett nytt kontrakt.   Så därför undrar ...

Dagarna går, natten består. Ja, vintern är här. Det är natt dygnet runt, mörkt och jävligt.   Det går inte en dag utan att mina tankar vandrar iväg till Eddie; vet fortfarande inte riktigt varför. Vi kände inte varandra. Vi har knappt pratat med ...

På något vis känns det alltid lugnande att läsa intervjuer med Rikard Norling. Han säger vad vi vill höra, men han gör det på ett sätt så att man verkligen tror på honom; att han verkligen tror på sina egna ord. Fantastiskt.   Ungdomarnas vara el...

I ett försök att belysa Assyriska-kunnandet hos allmänheten (nåja, åtminstone nån vän eller så), så har jag "intervjuat" en kompis. Han följer inte Assyriska (även om jag tjatat som fan om Marklund och Ceyhun detta året), och här kommer hans svar på ...