...men Aftonbladet och Expressen ser ut att ha missat Assyriskas? Ikväll spelar inte ens Pierre Bengtsson, utan Momo Mbye och Micke Thorstensson bildar mittlås.

Eklund, Segerström, Jansson, Björkeryd, Bengtsson, Samuelsson, Moussa, Laitinen, Awrohum, Shaba. Det som är roligt? Att Marklund är hel. Det känns dock som en tidsfråga innan Marklund och Xhevdet försvinner till skadelistan, och att Rikard Norling sträcker sig när han lägger upp taktiken inför nästa hemmamöte med Väsby. Parodi på hela sitationen blev det mot Hammarby, där de fick fyra skadade, vi två, samt att vi hade en "inhyrd" tränare på bänken i form av Kachir.

Jag skrattade, skrattade och skrattade - men tydligen är ironi inget att skratta åt.

Jag är så trött på att alla alltid vet hur livet ska levas. På tv sitter Andreas Carlsson och diskuterar livsval med Carolina Gynning, om hur mål nås och hur lycka därigenom blir till. Fascineras av självsäkerheten, hur de kan vara så nöjda även om de inte har en aning om vad livet egentligen bör ägnas åt - i och för sig leder det till att varje gissning är lika god. Min gissning är att det är nu vi ska vila, och efter döden börjar det riktiga arbetet - sannolikheten att du dör av stress efter döden är därmed överhängande om du väljer att lyssna på Carlsson eller Gynning. Att dö av ren frustration över hur dessa blivit kända redan nu i livet är också rätt så gigantisk.

I Babel har Sarah Waters flugit hit, och för mig personifierar hon (det gör tyvärr rätt många) det som är fel med författarskapet. Tydligen funderar hon ut vad hon vill skriva om, sedan görs research och boken skrivs - själv är jag så romantisk att jag tycker att idéerna bör komma till en, och om de inte gör det så skrivs det inget heller. Det skulle bli väldigt mycket färre böcker publicerade, men det ser jag verkligen inte som en nackdel. Tryckfriheten då? Jo, den ska väl upprätthållas - men att det innebär att de flesta böckerna som skrivs (och läses) är meningslöst skit anser jag inte hjälpa tryckfriheten. Snarare lär det leda till att den snart kastreras.

Sen går det att fråga sig om författare verkligen bör skriva mer än någon bok ibland - hur många idéer kan de ha liksom? Det är likadant med skivor, där första-skivorna enligt mig oftast är bland de bästa. Varför är det så? Min teori är att varje upphovsman så länge går och tänker och funderar på något, att när det till slut blir till en bok (eller en cd), så komprimeras 20-30 år ner till ett intensivt, makalöst, motsägelsefullt inferno. Till uppföljarna dröjer det bara något år, och hur många nya tankar finns egentligen då? Det mesta är alltså redan sagt.

Mina egna författardrömmar har krossats i bitar av mig själv och alla dessa författare; de som skriver och skriver och skriver och tror att allt är bra för att det säljer (läs: Dan Brown, Jan Guillou med flera). Alla stöpes i samma form, där grammatiska regler verkar spela en större roll än bra handlingar och känsla för språket. Det behöver inte alltid vara perfekt, varken i böcker eller musik, men det måste finnas en känsla som verkligen går att ta med sig, som man vill ta med sig. Att litteraturens värld är enformig är knappast ett mysterium, det finns t.ex författarskolor. Jag vet inte om jag vågar gå in på allt mitt förakt mot såna utbildningar, då sömnen kan störas av att jag drömmar mardrömmar igen, om samma, gamla, tråkiga man i kostym; en kostym som är brun och dan.

Vem tror seriöst på att man kan lära sig att bli en bra författare? Det går att:

• lära sig att skriva på ett underhållande sätt
• lära sig att skriva på ett korrekt sätt
• lära sig vad som säljer och hur man skriver såna böcker

Det går däremot inte att gå en utbildning och tro att man sedan blir en bra författare, redo att skriva superba noveller eller långlivade romaner.

Nej, jag är så trött på den alltför uppstyltade stilen. Det är för få som berättar från hjärtat, med känsla, utan att bry sig om vad som är korrekt och inte. Som berättar någon form av sanning, även om den inte alltid är sann. En bok kan grundas på lögner och vara underbar, problemet uppstår när lögnerna är någon annans. Att tvingas göra research på en skönlitterär bok bör vara första tecknet på att man inte bör skriva boken. Kan vi inte lämna historien åt de som levde då? Kan vi inte läsa deras berättelser istället för att läsa om dåtidens samhälle och dikta upp sådant som sedan klassas som sant i dagens? Det blir så mycket lögner, och även om dessa stämmer överens med dåtidens, så är ändå våra lögner fel; deras rätt.

Bukowski är död. På mer än ett sätt.

Ser att Henrik Schöldström påpekar att Assyriska saknar tyngd i anfallen, och konstigt nog så tycker jag helt tvärtom. Är det verkligen tyngd vi saknar? Nej, det är snarare snabbhet, om det nu skulle vara något vi saknar.

Visserligen kan man då och då drömma sig bort till en Haddad i form, som är lång, ståtlig och hyfsad med skallen, men jag vet inte riktigt jag. För det första innebär en sådan spelare att kantspelet måste vara betydligt bättre, och vart ska du i såna fall sätta Ceyhun, Marklund och Besara? Att få in t.ex Haddad innebär att Thorstensson måste fortsätta spela mittback (i alla fall i mina uppställningar). När Thorstensson spelar på topp då? Jo, det kommer helt klart bli bättre, men bidrar han verkligen med så mycket tyngd?

Så om det är en Haddad vi behöver i boxen, hur skulle det då se ut? Kanske en 4-4-2-uppställning:

Bahne

Jansson - Thorstensson - Segerström - Björkeryd

Moussa (Laitinen) - Toompuu - Eris - Batan

Marklund - Haddad

Och visst ser det helt okej ut? Nackdelen: Ceyhun Eris som central mittfältare när det är en blandning av inlägg och instick? Nja, risken enligt mig är att han försvinner ur position och det ställer stora krav på Toompuu. Samtidigt: Har man alltid bollen behöver man inte oroa sig för kontringar.

Domedagsprofeterna har återigen basunerat ut sina budskap på forumen, men jag frågar mig vad de såg för match. 0-3 är en förlust, men den är samtidigt inte en 0-3-förlust. Långt därifrån. Besara, Ceyhun, Marklund, Makdessi, ja, alla hade lägen att spräcka nollan, och det känns som att Hammarby kom undan med blotta förskräckelsen. Naturligtvis var det långskott, men det beror till stor del att Hammarby spelade ett disciplinerat (och väldigt lågt) försvarsspel - hur många lag hade dyrkat upp det försvaret förutom med långskott? I vanliga fall lockar man upp försvararna genom att börja skjuta i matcherna, men Hammarby chansade och stod kvar - det känns som att det kunde ha straffat sig flera gånger om.

Alternativet hade såklart varit att spela runt på kanten, men den kritiken förstår jag inte heller i denna match. Det är knappast inläggsspelare vi hade i boxen, även om Marklund kan nicka in lite bollar. Hammarby skulle nog knappast ha klagit om något av skotten utifrån hade gått in - och om andra lag gör likadant och låter Ceyhun, Besara och Marklund fortsätta att skjuta, ja, då kommer de inte hålla nollan.

Jag säger inte att det var otur, för det är det inte när man missar mål - jag säger bara att med den kvalitén på skottfötterna, så kommer den där turen att vända väldigt snart.

PS: Ett helt blogginlägg utan att prata om handsen, men det kan vara för att jag drömde mardrömmar om den inatt. Jag var på väg hem från en kväll på stan, när jag stannade vid en vägg och skulle pissa - och döm om min förvåning när Isak Dahlin hoppade fram ur ingenstans och föste iväg mina bollar med handen. Jag skrek, men poliserna bara stod och skrattade ett tag. Sen bötfällde de mig för mitt brott istället. Jag förstod aldrig varför.

• Det går aldrig att snacka bort en 0-3-förlust, även om det sista målet mest gjordes på grund av Assyriskas uppgivenhet.
• Assyriska har bred trupp, men tyvärr blir även den tillslut ihålig, när även Björkeryd och Moussa försvinner från högerkanten - inte mycket speed kvar tyvärr.
• Känns som att åtminstone ett långskott borde ha suttit, för det var ju inga dåliga träffar direkt. Nåväl.
• Hur kunde domaren missa handsen på Dahlin? Helt sjukt. Det är ju inte så att bollen bara råkar träffa honom, utan han slår ju verkligen till den med handen. Straff där, 1-0 och vad hade hänt? Det får vi aldrig veta.
• En förlust är bara en förlust. Jönköping borta i nästa blir svårt, men Väsby hemma bör vi ta tre poäng i. Fyra poäng på dessa två matcher och jag är nöjd.

Ikväll klockan 19 smäller det på Södertälje Fotbollsarena. AIK-arna Norling, Thorstensson, Östlundh och Marklund ska slå Hammarby - där man såklart bäst känner till Filip Bergman och tränaren Borgqvist. Petter Furuseth gjorde ett gästspel i Assyriska förra året, men nu är han tillbaks där han hör hemma känns det som.

Och den där Linus Hallenius? Ja, han spräckte nollan i 82:a minuten mot oss förra året i Sundsvall på en hörna. Jag har fortfarande inte glömt bort det. I år verkar han bättre än någonsin, och konstigt vore väl annars när han är så pass ung? Hur som helst är det hans djupledslöpningar vi ikväll måste ha fullständig koll på. Bengtsson och Thorstensson är tillräckligt snabba för det, och med hjälp av Batan och Björkeryd är det knappast snabbheten som kommer knäcka oss.

Ett i mina ögon gigantiskt plus för Assyriska denna afton är Hammarbys avsaknad av Dahls högerfot. Hörnor och inläggsfrisparkar ser ut att sitta där de ska hela tiden - och ingen kan väl bli lurad av att det står en vänsterfotad spelare bredvid, när Dahl är där? Ikväll är han ju dock inte det, så vi får se om det blir fler varianter på Hammarbys fasta situationer eller om någon annan bara får slå bollarna.

Som jag ser det blir nyckeln att lyckas få till långa anfall, snarare än att försöka löpa sönder Hammarby i djupled. Ett för stressigt spel tror jag snarare gynnar Hammarby, som har Hallenius på topp och Furuseth och (troligen) Helg på kanterna - där kan det gå undan. Hammarby har sett skakiga ut i eget straffområde, så långa anfall är åtminstone mitt recept. Deras backlinjen kommer att ge oss fina lägen, var så säkra.

Det finns mycket negativt man kan göra inom fotbollens värld. Man kan intala sig själv att Dani Alves filmningar, Drogbas toppmatcher när jag önskar det som minst eller Özkan Melkemichel i största allmänhet är fotbollens undergång. Inget av detta är ju sant. Dani Alves är bara en i mängden, Drogba får vara hur bra som helst när han vill och Özkan Melkemichel förespråkar en offensiv fotboll.

Det jag vill ha sagt: Det går att vrida och vända på allt, men i slutändan är det trots allt inte värt att bli irriterad på något eller någon. Svensk fotboll är som en smet så pass ofylld att det finns många ingredienser som skulle göra den godare: en halv dl passningsspel, 1 dl teknikträning, 2 dl snabbhetsträning, en tesked offensivt tänk. Vad som inte behövs? Hat. Det finns ingen plats för hat inom svensk fotboll; vi måste fylla den med annat. Hatet får vänta.

Jag ser Syrianska som en konkurrent om publik, sponsorer, spelare, ungdomar, ledare, ja allt. Av den anledningen anser jag att det vore bättre om Syrianska var någon division lägre än Assyriska, och jag antar att Syrianska känner likadant om Assyriska. Sedan kan man såklart väga in de andra aspekterna, såsom positiv konkurrens, att det må vara positivt för Södertälje, eller vad man nu tycker. Positiv konkurrens? Nja, konkurrensen kommer ju från alla klubbar i den serie man spelar, och jag tvivlar på att man blir bättre av konkurrensen som kommer från samma arena som en själv; även om jag nu talar emot allt vad jag lärt mig under civilekonomutbildningen fram till nu. Sammanfattning: Konkurrensen från IFK Norrköping gör så att vi vill bli bättre hela tiden, samt att vi får mer pengar och publik eftersom den inte kommer från Syrianska.

Men hata? Nej, jag kan inte få för mig att hata Syrianska som försöker spela en trevlig fotboll, och de har precis lika stor rättighet att spela i Superettan som Assyriska har just nu.

Hänger jag då på de som talar om en sammanslagning? Nej, absolut inte - bara för att två klubbar skulle bli bättre än en, resursmässigt sett, så kan man inte kämpa för en ihopslagning. Då skulle varje stad bara ha en klubb inom varje sport? Eller vänta, egentligen borde väl en klubb i såna fall ha alla sporter? Så att det bara finns en klubb med en massa lag i varje sport? Ni hör hur det låter. AIK, Hammarby, Djurgården, Brommapojkarna, Vasalund, Väsby United (och alla ni andra som jag inte tänker på just nu), förena er! Så kanske vi kommer efter; eller så står vi vid sidan, och ler åt att ni tror ett enat fotbollslag skulle innebära förbrödring. Fotboll kan förbrödra, säger vissa, jag säger: Att tro att en ihopslagning av Assyriska och Syrianska skulle leda till nått mer än först tillfälligt kaos och sedan Allsvenskan, det kan ni ägna era tankar åt. Jag gör något viktigare så länge, så som att blogga och kanske baka en kladdkaka.

"Hej, jag ringer och vill meddela dig om ett
erbjudande på mobiltelefoni som du får för att
du är kund hos oss på Bredbandsbolaget!"

"Jaha, hej"

"Jag skulle vilja börja med att fråga
dig vilket märke du har på telefonen idag?"

"Ericsson"

"Är den ny eller gammal?"

"Jo... nja... 2-3 år är den nog"

"Vad ringer du med för operatör idag?"

"Comviq. Eller tele2, eller vad de kallas idag"

"Och hur mycket ringer du för i månaden? 300? 400?"

"Nä, haha, det är nog en 50 kronor kanske"

"Men ibland blir det upp mot en hundring eller?"

"Nä, haha, snarare så att det blir ner mot 30-40 ibland"

"Jaha? Oj! Haha, då är det här erbjudandet inte något för dig då"

"Nä, det brukar inte vara det"

Broder Daniel - Old in just one day

Håkan Hellström - Atombomb

Bob Dylan - Don't think twice it's allright

Robbie Williams - Better man

Morrissey - I have forgiven Jesus

Bright Eyes - The calender hung itself

Shout out louds - Your parents livingroom

Paolo Nutini - These Streets

Johnny Cash - I'd rather die young

Marit Bergman - Can I keep him?

The Smiths - I started something I couldn't finish

The Libertines - Music when the lights go out

Ceasars - It's not the fall that hurts

Kaiser Chiefs - Love's not a competition (but I'm winning)

Lars Winnerbäck - Jag fattar ingenting

Lasse Lindh - Överlever du Härnösand så överlever du allt

Morrissey - I've changed my plea to guilty