Senaste veckan har det varit fullt upp med skolan, även om jag (som jag hintat om i tidigare inlägg) ändå aldrig tillåtit mig själv att få den där paniken som brukar infinna sig. Jag la den åt sidan, och den låg snällt kvar där.

Idag kände jag en ordentlig lycka av att möta solskenet efter matteprovet, dock visade det sig att lyckan inte varar för evigt. Vid halvsex-tiden, mitt under en bangolfrunda (ja, jag har varit ett sånt där "proffs"), kom åskan, blixtarna var ett par kilometer bort, och himmelen öppna sig först för regn, sedan för hagel. Till slut än mer regn.

Det blev många trippar längs memory lane när man stod där med en bangolfklubba (ja, jag har varit ett sånt där "proffs") i handen och undrar vad fan det är man håller på med. En sak slogs dock fast av min vän hjärnan (jag har börjat tendera att kalla honom Rolf av någon anledning): Det är så här bangolf (ja, jag har varit ett sånt där "proffs") ska spelas. Lättsamt, glatt, och framför allt utan en massa träningsdagar. Ta banorna som dom kommer! Och när du ändå är på det; kalla det minigolf i fortsättningen!"

Andra delar av min färd längs minnesgatan förde mig naturligtvis till Assyriska - och av någon outgrundlig anledning till Charles Sampson. Jag mindes hur jag hade intervjuat honom och på kvällskvisten en sommardag satt jag och författade denna artikel i ett händigt litet block på altanen vid ban... förlåt, minigolfbanan. För ett par veckor sedan hittade jag två sådana block hemma - och jag kunde inte komma ifrån att tänka på vad framtiden skulle säga om dessa små noteringar (om jag mot förmodan någon gång skulle bli känd och någon tvingas tyda alla dessa meningslösheter, som Kafka ungefär). Att jag inte kan avsluta meningar, att jag har en sjukdom som kallas fotbollsnörderi och att vad som helst kan uppfattas som intressant, bara man säger att det är det.

Kanske får ni ett smakprov någon gång; annars antar jag att de kommer vara till salu för sjukt höga priser ett tiotal år efter min död, då det är okej att lyfta upp någon till skyarna utan att riskera att denna människan ställer till det för ens uppfattningar. Hitta de positiva bitarna och bränn resten, ja, så får det bli.

Imorgon väntar Ljungskile, men särskilt intresserad är jag egentligen inte. Som att svära i kyrkan? Ja, eller moskén eller synagogan eller vart det nu än är farligt att svära; kommer inte ihåg. Själv önskar jag mig en fortsatt god resa fram till derbyt. För ja, på tal om härliga minnen - jag minns hur jag grät av lycka när Xhevdet gjorde 1-0 förra gången. För att göra det än mer intressant: Jag har aldrig varit lyckligare. Även om det sista inte är sant, så visst fan är det underbart att tänka att det kunde ha varit så?

Nä, nu ska jag nog gå ut och skjuta en älg med en gummisnodd. Ja, så får det bli. Så får det fanimej bli.