Begedde mig till Sporthallen i lördags eftermiddag och bevittnade en innebandymatch i division ett - och nej, det gick inte bra den här gången heller. Problemet består i att jag inte hejar på någon, men ändå är ständigt sur hela matchen igenom, åt alla håll och kanter; varför? Jo, taktik såklart.

Jag vet inte vad det är, men taktik i innebandy känns rätt så givet för mig; troligen på grund av alla de där timmarna man trots allt spelat som ung. Att se ungdomar i division ett (ja, de flesta var nog fan inte äldre än 22) springa runt på chans, ja, det gör mig så otroligt besviken, och kanske är det därför innebandy trots allt är en väldigt liten sport i världen. Vi tar det steg för steg:

FÖRSVAR

Alla lag ställer lydigt upp i en 2-1-2-zon, men sedan verkar de inte minnas mer. Exempel: Högerbacken tar man-markering mot motståndarnas vänsterforward, följer honom ofta hela vägen till vänstersidan, kommer där på att han är på fel sida och släpper över honom till vänsterbacken. Problemet: Vänsterbacken har redan en man-markering. Spelar man zon måste man kunna spela zon, det är ibland inte lika lätt som man tror. Att centern sedan oftast mest står och täcker en yta i mitten utan någon som helst speluppfattning är inte heller det tillåtet.

ANFALL

Alla spelar på chans. En efter en tar de bollen, gör några snygga zorro-finter, och skjuter över. Ibland passar de, men det finns ingen som helst tanke bakom hela anfallsspelet, utan det får sköta sig självt. Den enda tanke som finns i anfallsspelet är i någon slags uppbyggnadsfas, där backarna står vid mittlinjen och passar fram och tillbaka till varandra några gånger. Meningen med detta är att man ska leta upp öppnande passningar i djupled, och hittar man ingen så passar man över till backkompisen och fortsätter leta. Problemet: Alla backar passar mest mellan varandra för att det är så man ska göra.

UPPSPEL

Centern går ner och möter på ena kanten och står och bollar med backarna, medan ytterforwards går på djupet, och om centern inte tar bollen och kör en soloraid, så slutar uppspelen oftast med en långboll mot ena hörnet för ytterforwards att jobba på. Varför inte utnyttja ytan i mitten av banan som öppnas upp eftersom ingen är där? Spring in i öppna ytor!

Ja, ni ser, det går fan inte att kolla på innebandy utan att bli sur, då dessa exempel bara är ett fåtal av alla taktiska problem som ständigt uppstår. Det är därför jag gillar att kolla på amerikansk fotboll (och stundtals basket), då de kommer överens om ett spel och utför det, varken mer eller mindre. Visserligen kan man inte ha lika många spelvarianter som i amerikansk fotboll, där de får snacka ihop sig hela tiden, men några stycken borde det finnas? Om inte annars, så kan man göra det för att få hitta på fyndiga namn till dom, som Piloten, Stalkern eller Karaokemaskinen.