Superettan 2010 verkar bli en spännande, jämn, bra och underhållande serie. Experterna påstår det, och om det är något vi har lärt oss, så är det att experterna alltid har rätt. De är kunniga, de är proffsiga, de är fruktansvärt pålästa. De vet precis vilka spelare Sir Alex byter in för att vända ett underläge, de har stenkoll på Haglunds taktik i Elfsborg, för att inte tala om Mourinho, den lille portugisiske räven, som är så briljant att stora svenska experter lägger ner flera timmar till att analysera och, därigenom, försöka förutspå hur han agerar i olika situationer. Det kan ju inte vara så att de, liksom vi andra, bara plöjer igenom nyhetsartiklar på internet och sedan har en egen åsikt? Nej, det är en omöjlighet. Att det mesta man sedan hör experterna säga stämmer överens med det man själv har läst, har inte med saken att göra. Ren otur.

Själv tror jag att Superettan blir ungefär lika spännande som vanligt. Det kan vara sant att serien är bättre än på länge, men samtidigt beror det till en viss del på att "klassiska" lag nu är i serien. Superettan på förhand må vara oviss, samtidigt kommer den bli likadan som alltid en 10-15 omgångar in på serien. Då kommer vissa vara i toppen, andra i botten och en del i mitten. Bara för att det är bra (klassiska) lag med, så betyder inte det att alla kommer sluta på samma poäng och målskillnad avgör om man går upp i Allsvenskan eller åker ner i division 1. Inte heller kommer alla lag vinna alla sina matcher.

Publikmässigt lyft? Möjligen. Intensivare mediabevakning? Troligen - men frågan är varför? Vad spelar det för roll att laget vi möter heter Degerfors? Eller Öster? Det är trots allt spelarna (och tränarna) det handlar om. Så vad vill jag få sagt? Jo, jag gissar att flertalet experter enbart kollar på lagens namn och sen skriver en rasande vacker krönika om hur underbart det är att Superettan blir en så härlig tillställning att följa. Hur många på Aftonbladet har verkligen koll på hur spelartrupperna ser ut? Hur många på Expressen? Det jag kan köpa är däremot att lokaltidningarna skriver om serien på ett sånt här sätt, för dessa befinner sig trots allt så mycket närmre spelarna och laget, att de faktiskt har något att berätta.

Vad spelar det då för roll om Aftonbladet och Expressen skriver samma sak som i lokaltidningarna? Vi får ju trots allt alla läsa det, eller hur? På den punkten är det naturligtvis bättre, men samtidigt kan man ju fråga sig om krönikorna inte ska handla om något man verkligen kan något om, och inte om något som man hört att andra känner till på ett alldeles förträffligt sätt.

Nyhetsartiklar om lagen? Ja. Krönikor? Nej. Sen undrar jag hur många nyhetsartiklar det faktiskt kommer upp om lagen i Superettan de gånger då matchen inte går på TV - de lär vara lätträknade. Deras (tidningarnas) intresse beror knappast på att de tycker att Superettan faktiskt är så intressant att de lägger ner hundratals timmar på det, utan det beror tydligen på att man för att få läsare ska återge ett kort referat (ofta med någon mittfältare som kallas försvarare, och en försvarare som helt plötsligt är anfallare) av något vi redan sett på TV. Varför? Jag kan tycka att det vore intressantare om de skrev när alla som vill läsa nyheter om matcherna, inte redan sett matchen på TV4.

Mysterium: Varför vill man läsa om något man redan sett? Min gissning är att man ofta surfar in på nyhetssidorna för att få matchbilden (som man själv försökt uppmärksamma) bekräftad, innan man börjar snacka med kompisarna om att laget gjorde en bra eller dålig match. Men vad vet jag?

Slutsats: Experterna är lika mycket experter som jag är författare.

Målvakt: Magnus Bahne.

Kommentar: Bahne kom från Halmstad och... Nej. Nej.

Backlinje: Fredrik Samuelsson - Mikael Eklund - Richard Jansson - David Björkeryd

Kommentar: Eklund och Björkeryd känns givna. Eklund för att han är en riktig klassförsvarare när han är hel, Björkeryd för att han är vår enda riktiga vänsterback (konkurrensen kan komma från Stefan Batan) plus att han är en vänsterfotad Lorentzson. Jansson får platsen på bekostnad av Gustaf Segerström, som inte är långt ifrån en plats i startelvan. Fredrik Samuelsson är en väldigt bra försvarare i mina ögon, även om högerbacken kanske inte är hans bästa position.

Mittfält: Eddie Moussa - Nahir Besara - Dennis Östlundh - Ceyhun Eris

Kommentar: Ceyhun Eris är given. Sedan kan man diskutera vem som skulle komplettera honom på innermittfältet, och mitt svar blev: Han får spela på kanten istället. På kanten vill jag släppa honom fri, låta honom forcera motståndarna på väg in mot banan. Detta av två anledningar:

1) En så pass offensiv innermittfältare kan vara svårt att ha i Superettan, där det känns bättre att ha spelare som är villiga att balansera upp anfallsspelet med lite försvar.

2) Detta ger plats åt Nahir Besara på innermittfältet.

Nackdelen är såklart att Stefan Batan hamnar helt utanför startelvan. Varför inte Besara på kanten då? Vet faktiskt inte. Tanken är i alla fall att lämna vänsterkanten fri åt Björkeryd, få in Ceyhun i banan och i princip ha tre mer centrala försvarare kvar i dessa lägen. Hur som helst: Enligt mig förutsätter detta att högermittfältaren slickar linjen, för att hålla någon som helst bredd i spelet. Jag tror att Eddie är bättre på detta jämfört med Laitinen.

Anfall: Mikael Thorstensson - Göran Marklund

Kommentar: Med Moussa på mittfältet är det inga problem att plocka ut två anfallsspelare. Göran Marklund kommer alltid att vara en startspelare i mina ögon när han är frisk, och Thorstensson känns vassare än Xhevdet Lumnica och Mattias Genc, som får förlita sig på inhopp.

Avslutande kommentar: Makdessi? Koutilainen? Laitinen? Segerström? Lumnica? Toompuu? Batan? Ja, det finns så många bra spelare att hälften egentligen vore nog. Samtidigt går det inte att klaga. Ge oss säsongen bara, jag tror tamefan att vi är redo för vad som helst.