Jag vet inte vad som tog hårdast på en - de tre förlusterna i rad (även om en sedan räknades som en vinst) eller sluttampen i 1-0-ledning. Jag gissar på det sistnämnda.

När Xhevdet Lumnica rullade in 1-0 mot Syrianska så grät jag av glädje i tv-soffan. Tv-soffan? Tänker ni, och jag svarar ja. Borde inte jag ha varit på plats? Kanske en del tycker. Själv svarar jag med att säga att det finns flera sorters fotbollsmänniskor:

  - Klackmänniskor. De som skriker och sjunger matcherna i ända för att stötta laget. Även om de i klacken naturligtvis älskar fotboll (det gör nog alla som går på i stort sett alla matcher), så är de nog knappast de som efteråt sedan diskuterar taktikupplägget; åtminstone inte direkt efter matchen. Inget ont alls i det, då det troligen inte går att tänka på dessa meningslösa detaljer medan man hejar fram laget.

  - De som anser att "fotboll är bäst live". Dessa sätter sig på läktarna, spanar in matchen, kommenterar den med sina vänner, skriker åt domaren när ännu en hands i straffområdet sker utan att han blåser.

  - De nördiga. Det är i denna kategori jag själv faller in under, därför skriver jag om "oss" i jag-form. Jag kollar matcher på tv, mest för att hinna med så många som möjligt. För mig handlar det inte så mycket om känslan kring fotbollen, utan snarare fotbollen i sig. Om det så handlar om teknik, taktik eller rent av skitfotboll bryr jag mig mindre om, då alla detaljer är lika viktiga. Säga vad man vill, men är det taktik som håller en uppe om fotbollskvällarna så kan tv vara ett ganska bra alternativ. Det tråkiga är att man saknar helhetsperspektivet. Hade jag fortfarande bott i Södertälje hade det nog sett annorlunda ut. Nu får jag oftast nöja mig med att i mitt huvud kommentera felbesluten småungarna tar på gräsmattorna på väg till universitetet.

Gav det en bra förklaring? Nej, det gjorde ju inte det. Så varför var jag inte där? Var det snålhet? Var det trötthet? Var det en bojkott? Var det vidskeplighet? Jag skulle aldrig erkänna det första, skulle alltid kunna skylla på det andra, många vill nog höra mig säga att det var det tredje, men jag själv framhåller hela tiden det fjärde. Kanske är det därför jag nu ska följa det kommande derbyt på tv, kanske är det för att jag håller på att inse vad som är viktigt i livet, kanske kommer jag ångra mig. Minnena av Xhevdets 1-0 kommer dock alltid vara med mig, och det var först då jag insåg varför Syrianska blivit så otroligt glada varje gång de vunnit över oss. Egentligen saknar jag en egen relation till Syrianska, jag har bara försökt ärva Assyriskas relation till dom på bästa tänkbara sätt. Innerst inne vet jag dock inte - då det mest varit tillfälligheter att jag blivit kär i just den rödvita delen av stan.

Om jag lika gärna kunde ha hållt på Syrianska? Nej, jag väljer att inte tro på det. Jag vet inte varför, men det kan inte vara meningen att jag ska ha valt fel. Det kan inte vara meningen att det finns någon så nära som jag valt att inte älska, även om den egentligen skulle vara bättre för mig.

Helt off-topic

Det kan låta helt befängt av en svensk som mig att yttra dessa ord: Men det enda som jag egentligen bekymrar mig över när det angår Assyriska är att de kan hålla på att integreras lite väl mycket. Jag hoppas de vet vart gränsen går - då det enligt min mening inte hjälper någon om Assyriska skulle kliva över den där gränsen (kanske utan att veta om det) och bli en helt svensk klubb. Det måste finnas plats för det mångkulturella i samhället, och Assyriska kan vara det vägledande exemplet. Det handlar inte om att förbli "assyrisk" och stänga ute alla andra, det handlar heller inte om att glömma identiteten och tro att man tjänar på att vara "svensk". Var det inte någon som pratade om den gyllene medelvägen? Det är den vi ska gå.

 

Michel

6 juni 2010 18:57

Gillar din blogg. :)

 

Gabbe

6 juni 2010 21:05

Håller med, i alla fall på off-topic =)

 

ADAM

7 juni 2010 16:38

Fy fan vad bra.
En san Assyriska fan, kan ej annat än att älsa "dig", och det du skriver.
Varje gång jag läser din blogg häpnas jag över att du så någran läser mina tankar (eller tänker vi lika). Kan bara bero på kärleken till det stolta rödvita laget vi bägge älskar.
Tack för bloggen, och tack för den tid de lägger ner på Assyriska.
Grymt stolt över att ha dig med oss på "tåget" mot högre höjder.

Tihe AFF Tihe
Tihe Robin Tihe

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kebaberna rullar in på löpande band numera, och det är Andreas Gatukök, från andra sidan vägen, som står för leveranserna. Den där jävla Andreas. Och så är det dags att återigen försvinna, gå under jorden, hoppas på det bästa, och sedan dyka upp...

Igår åt jag en kebab igen. På vägen hem med den i handen (ja, jag åt den hemma), så förbannade jag Andreas Haddad. Jag gick där i kylan och pratade om hur jag skulle sluppit det här, bara han hade skrivit på ett nytt kontrakt.   Så därför undrar ...

Dagarna går, natten består. Ja, vintern är här. Det är natt dygnet runt, mörkt och jävligt.   Det går inte en dag utan att mina tankar vandrar iväg till Eddie; vet fortfarande inte riktigt varför. Vi kände inte varandra. Vi har knappt pratat med ...

På något vis känns det alltid lugnande att läsa intervjuer med Rikard Norling. Han säger vad vi vill höra, men han gör det på ett sätt så att man verkligen tror på honom; att han verkligen tror på sina egna ord. Fantastiskt.   Ungdomarnas vara el...

I ett försök att belysa Assyriska-kunnandet hos allmänheten (nåja, åtminstone nån vän eller så), så har jag "intervjuat" en kompis. Han följer inte Assyriska (även om jag tjatat som fan om Marklund och Ceyhun detta året), och här kommer hans svar på ...