Det finns så många ord, som betyder så lite satt i sitt sammanhang. Tankarna kan svämma över och vattenskador kan bli till, och jag antar att det är det som har hänt. Jag är inte säker, men jag tror att det är det som har hänt. Översvämning. Elektroniken har dött av allt vatten; allt har slutat att fungera som det ska. Alla har vi varit med om det tidigare, det händer med ojämna mellanrum, men chocken från den senaste är alltid den värsta. En del jag pratar med påstår att det beror på minnet, i dagsläget tror jag själv att det snarare händer värre och värre saker ju längre tiden går.

Det finns inget lätt sätt att säga adjö, så ibland tror jag mig veta att lösningen är att aldrig ens säga adjö. Bara vandra ut genom dörren, stänga den så försiktigt att ingen hör och bara försvinna bort i mörkret eller ljuset eller vart man nu är på väg. Den enda riktiga dröm jag någonsin haft är att bara lämna allt jag har med ett leende på läpparna och med lugna steg traska mot ett nytt liv som ska skänka mig mer lycka än någonsin tidigare; bryta upp från det materialistiska. Men det är istället tankarna som bryts upp till förtvivlan då det inte finns något sätt att nå det omaterialistiska utan att använda sig av det materialistiska. Och även om man bortser från transporten med hjälp av fienden, så innebär materialistiska transporten dit med automatik att materialismen finns där också.

Känslorna har gått som en ko, lite fram och tillbaka inom gränserna för det tillåtna, men ändå alltid någon annan som styr det. Och även om Winnerbäck kan få en åt andra hållet ("dom som skriver ljuger, allt är tvärtom, dom skulle döda för pengar, skandalen är dom"), så hjälper inte det heller; jag är fortfarande inte chef för mina egna tankar. Det är rapporterna som säger mig hur jag ska känna, och jag tror många Assyriska-supportrar (den del av oss som inte personligen känner människorna som drabbats och de runt omkring) känner. Det är en sådan tomhet, och rapporterna från tidningarna gör det egentligen varken bättre eller sämre - de är så meningslösa i vissa situationer. De ger oss inte bröderna tillbaka.

Ibland har jag funderat på att fortsätta den här bloggen. Jag har intalat mig själv att den skulle kunna göra skillnad; att det skulle fel att lägga av när stormen runt omkring en blåser som hårdast; att det är nu, i stunder som denna, som folket behöver få tankarna på annat håll. Jag håller inte med mig själv. Den här bloggen gör inget annat än boostar mitt ego så fort läsarsiffrorna ökar en aning snabbare än tidigare, eller att jag fått en kommentar på ett inlägg. Dessutom vet jag inte om jag anser att det rätta sättet är att ockupera tankarna på annat håll, men där är jag osäker. Dock är jag starkt emot talesättet att det är viktigt att gå tillbaka till verkligheten efter en tragedi; det är snarare tragedin som fått oss in i verkligheten igen, efter våra ständiga utflykter till fantasilandet.

DETTA är verkligheten

FOTBOLL är fantasin

Själv kan jag inte få mig för att skriva om Assyriska längre; det känns så banalt. Jag kan till exempel påstå att Östlundh gjorde en dålig match sist, men egentligen bryr jag mig inte - bröderna är borta. Jag kan fråga mig hur vi ska klara oss utan Ceyhun som flytt till Turkiet - men bröderna är fortfarande borta. Den som gläds över att läsa småfyndiga inlägg i stunder som denna förstår jag mig inte på; inte så att det är fel, jag skulle vilja ha det likadant, men jag förstår det bara inte. Jag vill förstå, men kan inte. Jag kan inte begripa att en analys av en fotbollsmatch kan få vissas tankar så långt ifrån VERKLIGHETEN; jag önskar att jag begrep. Kanske bör jag gå en kurs.

Och att bearbeta sorgen för att gå vidare? Nej, det är som sagt en omöjlighet för mig. Döden är så närvarande, men ingen råder oss att tala om den. Den är närvarande såtillvida att vi någon gång i livet måste fråga oss varför vi lever; vad gör att jag lever ett liv som jag är nöjt med? Antingen funderar man länge och väl på den frågan, försöker hitta ett svar, hittar det och lever efter det - men ingen i världen har ännu gjort det. En hel del är helt på andra sidan, och tänker inte alls på det, men ändå vet de exakt vad som är viktigt i livet: jobb, karriär, kärlek, familj och vänskap. De vet att de vill jobba på vissa jobb, men inte på andra; de spelar efter samhällets regler precis som om det vore det enda rätta. "De säger att det är rätt, därför är det rätt". De gör som alla andra. Det påstår att det inte är hälsosamt att tänka på frågor som livets mening.

Vissa försöker istället hitta ett svar på frågan om varför vi lever, inser att det inte går och lever bara vidare. I en illusion. Illusionen är så verklig att den blir verkligheten, även om man vet att det är en illusion.

Själv kan jag inte komma ifrån frågan helt och hållet; hur kan man bara ge upp när man inte får reda på svaret? Skulle man inte stå upp i motvind? Motstridigheterna är oändliga. Ni står möjligtvis upp i en motvind, men lägger er i en annan; jag lägger mig i en motvind, men står upp i en annan. Vi är så lika, så lika, så lika; trots allt.

I fortsättningen vet jag inte vad jag kommer tycka, då denna händelse verkligen trubbat av all form av spetsighet som fanns i min hjärna; möjligtvis har jag funnit den där gyllene medelvägen som buddhisterna pratar så mycket om. Assyriska till Allsvenskan? Visst. Kvar i Superetten? Visst. Ner till Division 1? Visst. Det finns så många viktigare delar av livet där denna järnvilja att aldrig ge upp behövs istället för inom fotbollen. Tänk om alla istället ägnade dessa timmar åt att verkligen finna svar på den enda frågan som faktiskt betyder något: Varför lever vi? Indirekt får vi svaret på varför vi dör. Varför ger vi upp där, när vi går genom väggar för att söka svar på struntfrågor? Logiken har tillsynes abdikerat och lättjan har intagit tronen. Troligen vill vi inte veta svaret; istället lyckas vi intala oss själva att det är så här, så här och så här vi ska göra, men inte så där, så där och så där. Det är därför det makes perfect sense att alla i och runt Assyriska pratar om hur viktigt det är att komma tillbaka till verkligheten, tragedin till trots.

Egentligen vill jag lämna er med några avslutande visdomsord, men jag kan inte göra det av tre anledningar: För det första inser jag att jag inte har några visdomsord själv; för det andra att jag måste googla fram andras visdomsord eftersom jag inte ens kommer ihåg dom; för det tredje att det inte spelar någon roll, då jag inte kan ge er några svar, utan bara fler frågor, och de flesta antar jag inte söker frågor i livet, utan svar.

Det finns inget sätt att gå vidare, mest för att vidare är det sista stället vi bör gå till. Jag anser att detta är ett tillfälle att stanna kvar, och att stanna där tills vi faktiskt vet varför vi vill gå vidare, och inte bara vill göra det för att det är så det bör göras.

Bloggen går härmed i graven. Time of death: 22:45. Att fortsätta vore så fel, och jag skäms så mycket för att ha startat denna idiotiska löjlighet, och för att jag blåst upp Marklund och Ceyhun till kungar, när allt i slutändan bara kan över på några sekunder. Utan förvarning. Jag skäms, och jag tänker låta mig skämmas ett tag till; sedan kommer även jag ge mig i kast med samhällets system, och jag kommer försöka klättra i det. Jag är inte bättre än er. Inga tårar kommer fällas över denna bortgång, då den är en fis i rymden i jämförelse med brödernas.

Sakna mig inte, jag kommer inte sakna er.

Om jag på något vis förolämpat eller förargat någon i någon som helst förbindelse med bröderna Moussa, Assyriska eller världen i allmänhet ber jag om ursäkt. Min mening har varit att sätta ord på mina tankar, och inte att på något sätt göra någon illa. Jag tror det framgår av texten, men mina tankar har en vana av att misstolkas och därav förklarandet.

Slut på bloggen.

Det är fan inte kul längre. Återkommer kanske om några veckor eller så.

Märker att alla fotbollstyckare (experter är ibland en överdrift) pratar om naturliga rörelser med händerna - och jag sitter i min soffa (ja, jag har faktiskt en soffa) och tänker: Ha! Det finns inget naturligt kvar i människan.

Alla är vi likadana numera, och det kan ju såklart bero på globaliseringen. Det kan också bero på att alla uppfostras i något sånär liknande lagar världen över: Inte döda exempelvis. Finner det ändå så märkligt att ingen pratar om olika raser bland människorna längre, då det är rasistiskt, men hundar då? Där pratar vi till och med om hur vi ska para olika raser för att skapa hunden som är perfekt för en själv; dubbelmoral någon? Speciellt då det finns många djurvänner som kämpar för deras rättigheter; när kommer snacket om att varje hund är lika mycket värd? En del kostar en tusenlapp, andra fem tusen, vissa ända upp till tjugo har jag hört - ojämlikheter någon?

Så vad är skillnaden på en pudel och en schäfer? Ja, dom ser olika ut och dom har olika personligheter; åtminstone säger de som kan det här med hundar det. Vad är skillnaden mellan en vit och en mörk människa? Ja, dom ser olika ut, men de har inte olika personligheter. De olikheter som finns presenteras inte som olikheter i personligheten som de gör hos hundar, utan istället om kulturella skillnader. Hm, ja, det handlar väl om uppfostran såklart; miljö påverkar hur en människa blir till större del av arvet. När blir det likadant för hundar?

Enligt min mening dröjer det nog inte särskilt länge. Snart kommer alla hundraser ha korsats så många gånger att alla till slut blir likadana; dessutom vill alla att hunden ska kunna säga exakt vad den vill, lyda till punkt och pricka vad ägaren säger, inte dra i kopplet, inte skälla - någon mer än jag som tänker på amerikanska södern? Hundarna ska bli som oss, då de i såna fall skulle bli bättre vänner till oss, men inte ska de få bli starkare än oss; vi håller fast dom i koppel; de ska veta sin plats. Om vi släpper dom fria? Nej, den risken kommer människan aldrig att ta. Samtidigt förstår jag människan: Vem riskerar att släppa överhanden? Ja, förutom Assyriska i 2-1-ledning och tio minuter kvar på matchen då alltså. Nej, just det, ingen riskerar det.

Vart vill jag komma? Troligen inte längre än till köket där min nybakta kladdkaka väntar.

Rolig midsommardiskussion vid matbordet igår: Ska man rädda människor som själva har förstört sin kropp genom exempelvis rökning eller alkohol? Nej, tycker de flesta. Själv tog jag upp det uppenbara: Om man kör av vägen med bilen utan någon som helst påverkan av någon annan och man bryter benet - ska doktorn verkligen fixa benet då?

Om någon undrar varför jag är så förvirrande för alla (inklusive mig själv) beror det på att Sartres Äcklet just nu läses. Med andra ord: Jag skyller på fransmännen. Det betyder dock inte att jag håller på USA ikväll. Go Ghana!

Det har varit förvånansvärt tyst i mitt huvud senaste veckan. Trots att det varit rätt intensivt med matcher för Assyriska, så har jag inte så mycket att säga. Derbyt ist vorbei, Ceyhun vs Landskrona förlorade skåningarna och Ceyhun vs Johan Hamlin förlorade Ceyhun. Mer att säga än så? Nej. Inte så värst.

VM då? Jo, tänka sig att vi kan få skrattet i halsen av denna Maradona; underbart. Jag gillar egentligen inte Argentina, och jag förstår fortfarande inte hur man kan ställa Cambiasso och Zanetti utanför truppen året de för (nåja) Inter till Champions League - men va fan spelar det för roll nu? Antar att det på ett vis är smart av Maradona, då han ändå verkar ha planerat att spela Verón och Mascherano på innermittfältet; på så vis slipper han tjuriga bänknötare och har istället sådana som är nöjda att mest vara med i truppen (nåja).

Besvikelsen över att Sydkorea är ute kommer dock ta tid att smälta. Visserligen är det underbart att följa Uruguays anfallstrio, men det känns tio gånger roligare att se Sydkorea lira boll än Uruguay, men det är bara min uppfattning. Skumt från denna åttondel var också att det var Sydkorea som fick tre varningar, även om det alltid var Uruguays backar och innermittfält som forcerade in i sydkoreanska ryggar gång på gång. Tacklingar med sula och sånt skit säger ni? Jo, men att få 80-90 kg i ryggen är nog stor risk för skador det också.

Mitt VM-tips Brasilien då? Jo, det ser helt okej ut. 0-0 mot Portugal visserligen, men de ser ändå betydligt bättre ut än just Portugal. 0-0, 7-0, 0-0; imponerande? Jo, att hålla nollan mot Elfenbenskusten och att köra över Nordkorea så brutalt är naturligtvis bra; dock ska man inte dra för stora växlar av nollan mot just Brasilien tror jag.

I mitt (och två vänners) fullständiga VM-tips gick Danmark till kvartsfinal, och nu är det dags för mitt försvarstal: En av kompisarna är dansk och efter hårda påtryckningar lät jag de gå så långt - själv ville jag ha ut dom redan i gruppspelet med noll inspelade poäng. Nu fick de åtminstone tre, men med lite mer flyt (eller mindre oflyt?) för Kamerun hade de slutat på just en eller noll poäng.

Ikväll: Ghana-USA. Känns som att Uruguay och dessa två lag har den helt klart bästa lottningen, och det kommer garanterat alltså bli en skräll i semifinal: Ghana, USA eller Uruguay. Jag hoppas på Ghana, men tror faktiskt att Forlán skjuter sydamerikanerna till semi oavsett motstånd.

Assyriska då? Nä, de får faktiskt vänta. Slutet av matchen mot Örgryte tog luften ur mig, och jag har inte riktigt hämtat mig än. Fler straffsituationer utan att domaren blåser och jag vet inte om jag kan tvingas stå för konsekvenserna längre: Någonstans måste det finnas ett ansvar även för den som provocerar. Ungefär som när Materazzi blev avstängd efter att han blivit skallad av Zidane; hur märkligt det än låter så är det så jag vill ha det just nu.

Sluta att ständigt ge oss ett straff - ge oss en straff istället.

Med anledning av situationerna igår och tidigare matcher föreslår jag ett nytt mål för Assyriska detta år: Vi skiter i att sikta på Allsvenskan, och gör allt för att istället få en straff under säsongen. Vem är på? Det känns som att även Syrianska bör vara med, då de inte heller har värsta flytet med domsluten direkt - var inte straffen de fick mot sig mot Hammarby typ på linjen? Känns som att det lika gärna kunde ha varit frispark istället, men antar att straff inte var helt bort åt helvete ändå.

Domaren igår var för övrigt helt outstanding - tyvärr dock åt fel håll. Ceyhun Eris borde fått minst en straff i slutminuterna igår, Fagerbergs röda kort vet jag inte ens om han eller linjedomaren såg (de kanske bara antog att det var något allvarligt som hade hänt - man ser inget på repriserna, nån som var där som såg?), ett par insparkar som blev hörnor, ett par hörnor som blev insparkar, ett par "glömda" frisparkar åt båda hållen, ett par "glömda" kort åt båda hållen. Känns som att Norling och Andersson tog tag från varsin sida och höll fast honom igår efter matchen, medan fjärdedomaren boxade till i magen och undrade varför inte han fick chansen istället. Jag undrar när byten på domare under matchen blir tillåtet?

Assyriska då? Jo, de gjorde det ju helt okej ändå. Efter utvisningen ryckte ÖIS dock upp sig, och 1-1 kanske var rättvist till slut. Dock var Östlundh en besvikelse - borde inte han ha sprudlat av revanschlusta efter flera matcher på bänken? Imponerande dock av Ceyhun Eris att hålla bredden till vänster och ändå vara riktigt bra i matchen, trots att han har allt utom snabbheten.

Matchen hade kanske vunnits om Laitinen kunnat spela, även om Marco gjorde sitt bästa för att efterlikna honom till och med till utseendet.

Hemma mot Falkenberg nästa match - tre poäng och ytterligare ett mål och en assist från Ceyhun Eris är mitt tips. 2-0.

Namn: FreeAssyria  » Svara på inlägg
Hemort: Aramistan
Sänt: 2010-06-19 08:54:10
Jag föreslår svenska fotbollförbundet, att med anledning av den usla kvaliteten på domarkåren landet, begära dispens av FIFA, och alla andra internationella förbund, att särskillt i Sverige införa en regel med 2 huvuddomare (en på varje planhalva), 4 linjedomare och 2 måldomare (bakom målen) alltså totalt 8 domare. Man ska också ha en ögonläkare eller optiker vid varje match för att undersöka om de lider av blindhet. Man kan kanske även införa Ed inför varje match så att de svär på att de inte är köpta eller att de inte ljuger. 

Kommer det bli trångt på planen med 2 domare (en på varje planhalva)? Då behövs en till dispens/ändring: minska antalet spelare till 10, uppmärksamheten brukar ändå inte ligga kring spelarna utan på domarna. Sedan undrar jag helt enkel; varför ska det bli 11 spelare på plan? En ojämn och ful siffra. 10 är vacker och jämn. 
Ja, inför 2 + 6 domare på svenska matcher!

Om jag glömmer det senare: Tack för showen, Ceyhun!

Jag minns att jag fanns på ett antal träningar när en viss Gouda gjorde entré i Assyriska-tröjan, och sällan hade man sett en spelare som missade färre passningar. Alla vet hur det slutade: Gouda floppade och Assyriskas dyraste värvning skickades hem igen.

Sedan kom Martin Åslund - och om jag inte missminner mig rapporterade fotograf Esa om en gammal AIK-are som dominerade på träningslägret i Turkiet. På matcherna visade han aldrig någonting alla av den där dominansen.

Ceyhun Eris damp ner i Sverige för några månader sen, och jag funderade över om antalet centrala mittfältare blev lite för mycket. Sen fanns risken att Ceyhun skulle vara ointresserad och ledsen av kraven och stressen, bara röka extra långa cigaretter runt nattklubbarna på Stureplan och sedan åka hem till Turkiet så fort det bara var möjligt. Ja, jag vet inte om han hängt på nattklubbarna eller inte - men med den klassen på honom och den klassen på Superettan så är jag inte förvånad om han faktiskt gjort det. Kvalitén i allt han gör innebär att han lätt skull krossa alla andra Superettan-mittfält trots en bakfylla modell sängläge.

Mot Landskrona spelade han ut hela registret, och (tacksamt nog för Assyriska) det utan att ta hand om varenda liten detalj i det offensiva spelet. Mot Landskrona passade han faktiskt in, fördelade bollar, satte fart själv ibland, höll om sin boll som en kåt tonåring med bara en testikel. Och passningarna? Ja, de var så underbara att ingen annan ens kom i närheten. Hade Genc varit kyligare i avslutslägen hade han kunnat gå av planen med ett hattrick, och Nahir Besara fick en smörpassning i djupled, vände snyggt bort en back och rullade dit den i hörnet.

För övrigt var det intressant att det var innermittfältare Besara och inte konkurrenten Östlundh som fick äntra planen som inhoppare - stannar Östlundh i sommar? Själv hoppas jag att han tar sig i kragen, kämpar på och hittar tillbaka till gammal fin form igen - men ärligt talat är jag osäker. Östlundh är absolut inte någon dålig fotbollsspelare, men allt går lite saktare och det räcker för att han inte längre ska kunna diktera villkoren från innermittfältet i match efter match. Med tid på sig är han dock en passningskung - dock vet motståndarna att det bara handlar om att pressa honom hårdare.

Jag hoppas att Besara passat på att se hur Ceyhun spelar på mittfältet - visst fan är det där drömmen? Ja, för han själv och oss Assyriska-supportrar. Realistiskt? Nja, det återstår att se. Själv är jag glad om han i fortsättningen bara gör allt för att vinna. En ung kille som Nahir har allt att vinna och inget att förlora - vad supportrarna sedan än säger. Pressen bör inte finnas på hans unga axlar, då de andra spelarna (Marklund, Laitinen, Batan med flera) bör ta det ifrån honom. Besara ska mest surfa på deras våg ett tag till och släppa lös sina offensiva krafter så hårt att defensiven helt glöms bort.

Än en gång: Tack Ceyhun! Tack för bollhållningen, tack för passningarna, tack för insticken, tack för skotten, tack för att du skriker på domarna, tack för den där gesten då du drar baksidan av handen mot skägget på din haka och sprätter ut med fingrarna mot alla som gjort dig något ont, tack för skägget i allmänhet, tack för den galna genialiteten, tack för att du åker och stöttar laget i Jönköping trots avstängning, tack för att du sprutar kallt vatten på lagkamraterna i duschen, tack för alla poängen, tack för alla målen, tack för tacklingarna, tack för de gula korten. Ja, tack för att du visade oss Assyriska-jävlar hur Assyriska ska spela fotboll. Jag vet inte om jag är glad eller arg över att du kan vårt spelsätt bättre än oss själva.

Tack. Antar dock att the show must go on. Det förstår jag. Tack och adjö.

Jag tycker det är offside, ni tycker inte det. Huvudsaken: Det spelar ingen roll. Det är absolut inte därför Assyriska förlorade derbyt mot Syrianska. Det står 2-2 från 46:e minuten och framåt och då betyder det inte något om 1-0 ur min synvinkel är tveksamt eller inte.

Jag orkar inte tjafsa om dessa petitesser, då det är meningslöst. Om det var jag som tog upp dom? Nej, jag sa vad jag tyckte om varje mål.

Landskrona på torsdag - revansch?