Igår nämnde jag att den som värvade Pierre Bengtsson skulle hyllas, och i vevan glömde jag (som någon påpekade) bort vem den riktige hjälten egentligen är. Självklart är det Pierre.

Hur vanligt detta egentligen är vet jag inte, men det går inte att blunda för hur stort det är av denne försvarare. Att först inte få sitt kontrakt förlängt, att se Assyriska värva försvarsspelare på försvarsspelare (Björkeryd, Eklund, Segerström, Jansson), och att sedan svälja den stoltheten som finns och krita på ett nytt kontrakt är stort.

Naturligtvis finns det anledningar till att han inte värvats till någon annan klubb innan, där även skadeläget har spelat in. Hur som helst: Jag tror att många hade blivit alltför sura, sträckt upp ett långfinger åt Assyriska och nöjt sig med vilken annan klubb som helst. Pierre är en viktig del i Assyriska som spelare just nu, men kanske ännu viktigare som någon slags kulturbärare i laget, då han varit här i en evighet känns det som. Jag undrar om det inte är dags att ringa Zoran också snart?

Göran Marklund. Hans bild pryder min blogg, och det säger egentligen allt om hur mycket jag värdesätter honom. Idag var det återigen han som sänkte ett lag. Två mål och, än viktigare, två raka startmatcher i början av säsongen. Vad händer om den gamle är frisk och kry en hel säsong? Jag tror inte att motståndarna vill veta det.

Med det sagt vill jag komma till dagens enskilt viktigaste händelse, som troligen var orsaken till vinsten mot IFK Norrköping idag. Mig själv. Idag var jag i en kyrka för första gången på väldigt länge, och kanske är det här Guds sätt att ta mig till sidan, och på ett lugnt sätt berätta vem det är som verkligen bestämmer här på jorden. Låt vara att det inte var för att be, eller ens för att finna lite ro, men i kyrkan var jag och jag är fullständigt övertygad om att Gud visade sin tacksamhet genom att skänka Assyriska en 2-1-seger.

Vi må ha backat hem, blivit passiva i slutminuterna, men tre poäng är alltid tre poäng.

För övrigt är det nog dags att hylla den (Aydin Aho antar jag?) som värvade tillbaks Pierre Bengtsson, vilka fan hade spelat i mittförsvaret annars? Själv var jag skeptisk, frågade mig om ännu en mittback verkligen är nödvändig, men oj så fel jag hade. Jag kapitulerar för din storhet, Aydin. Jag antar att det är därför du jobbat med det där längre än jag själv (som trots att jag aldrig jobbat med det där redan har fått sparken av mig själv ett flertal gånger).

Min blomma har genomgått sin första kur. Sista hjälpen kallar jag den. Bladen hängde som en rastafari-frisyr, jorden var lika torr som en gammal svensk mans humor. Den är död, sa de till mig. Om det är någonting jag lärt mig, så är det att en svensk i sådana lägen ger upp. Vi gör inte som hjältarna i krigsfilmerna, där vi går över eld, för att komma till vattnet som vår skadade vän så väl behöver.

Själv kastade jag mig framåt, landade med en snygg kullerbytta på soffan, pekade åt ena hållet och skrek: "Kolla, en fågel!", och sedan tog jag vattenkannan, utan att fienderna, de brutala persiennerna som försöker ta livet av min ende växt genom att inte låta honom tala med solen. I ett enda ryck, försvann persiennerna, och det var då jag kom på det: Jag hatar solen. Hur den får en att vakna på morgonen, hur den värmer hela lägenheten till en bastu, hur den gör att man knappt ser vad som är på tv på grund av reflektionerna. Men jag lät det vara, för min växt behöver den. Jag fyllde min vattenkanna och gav den vatten, sen mer vatten, sen än mer. Jag glömde helt bort, att nu när persiennerna var borta ur leken, skulle jag själv kunna dö av törst. En heroisk insats skulle vissa kalla det, en del har till och med önskat att mitt mod hyllats med en parad på nationaldagen; själv svarar jag bara lugnt: "Jag gjorde det som varje stolt svensk skulle ha gjort."

Jag antar att jag inte är svensk.

Aj, aj, aj. Egentligen en hel del till aj, men ni förstår hela poängen? Skadorna verkar fälla Assyriska just nu, men frågan är vad det leder till? 2008 seglade vi iväg i början av säsongen, för att sedan bara tappa, tappa och tappa. 2009 kom vi bakifrån och tog en kvalplats, även om vi sedan förlorade den. En dålig start på serien behöver inte betyda en dålig säsong, det kan snarare bli tvärtom. Skadade spelare kommer tillbaka och är i full form när vi befinner oss mitt i serien och, ännu bättre, när vi närmar oss slutet.

Samtidigt ser jag en sliten Ijeh i Syrianska, en Hallenius som sträckt sina överansträngda lår i en löpduell (a la Eddie Moussa i slutet av förra säsongen), en småskadad Alvaro Santos efter hårda tacklingar från Superettans alla försvarare. Hösten kan bli vår tid.

Självklart handlar det mycket om att inte hamna så långt bakom att motivationen och tron på ett avancemang helt försvinner innan ens VM-finalen spelats i sommar. Men säg en 6:e eller 7:e plats efter halva säsongen, med 6-7 poäng upp till en direktplats? Jag skulle nog inte tacka nej, inte med det här skadeläget. I matchen mot Norrköping handlar det dock om så mycket mer än att vi vill vinna och ta poäng, för mig känns det viktigare att få IFK att åka hem utan några. De ständigt favorittippade (åtminstone av de själva) tog en 3-0-seger i premiären och med en vinst i Södertälje skulle de få alldeles för bra självförtroende, och det kan de leva på en lång, lång tid. Det handlar om att visa att de är sämre än vad de tror, att de inte har chans när de möter topplagen, att det inte ens är värt att hoppas.

Annars är det väl dags för ungdomarna att kliva fram nu? Det var ju den här chansen de skulle vänta på, det var vi alla överens om. Problemet? Ja, de verkar ju vara skadade de också. Antar att det gör det hela mycket svårare.

Svenska Cupen får mig alltid att fundera - mest för att den aldrig verkar vara det viktiga. I alla fall inte för mig. Ikväll möter Assyriska Hammarby TFF i just cupen, och jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på.

Hade premiären blivit en enkel 3-0-seger hade jag ställt mig upp, slagit mig på bröstet och skrikit ut order om att skicka alla ungdomar som någonstans drömt om att spela fotboll i Assyriska till Kanalplan för att möta HTFF. Inte så att det därmed blir en solklar förlust, det kan lika bra bli vinst, men mest för att det inte spelar någon roll. Visst, vinna vill man alltid, men samtidigt handlar mycket om prioritering. Vinner ungdomarna är det kanon, förlorar det är det inte hela världen. Typ.

Krysset i premiären oroar dock en aning, och därför vill jag se en vinst ikväll för att verkligen kicka igång säsongen och hitta vinnarspåret så tidigt som möjligt. Att det sedan är Svenska Cupen spelar mindre roll, det handlar om att få in en positiv känsla i laget, truppen, föreningen, supportrarna. Drömscenariot? Att vi vinner ikväll och på grund av någon bortglömd gammal regel får vi en direktplats till finalen. Det vore underbart.

Assyriska lyckades som bekant inte vinna sin premiärmatch, frågan är dock om inte Örgryte är än mer besvikna? Visserligen rankas Väsby som ett bättre lag, men 1-1 på hemmaplan? Det som lär ger göteborgarna vind i seglen trots detta är det faktum att de kvitterade i 90:e minuten, och i såna lägen brukar det spela mindre roll att man faktiskt inte vann. Klart är att jag hade räknat med en säker trepoängare för ÖIS där.

IFK Norrköping då? Jo, en stabil 3-0-seger talar siffrorna om. Ett psykologiskt viktigt mål på stopptid i första halvlek, och sedan två närmare slutet av matchen. Varning dock: Öster fick en straff (enligt vissa billig, enligt andra riktig) i första halvlek, men Karekezi brände den. Karekezi som annars är/har varit en duktig fotbollsspelare, med bl a 11 allsvenska mål för Helsingborg 2006.

Oroväckande för IFK (och glädjande för Assyriska?) är att Khalili haltade av plan redan i 43:e minuten och Russell Mwa... Mwafu... äh, Russell utgick med krampkänningar efter en dryg timme. Två anfallsskador redan? Kanske försöker de vara snälla och jämna ut Assyriskas backskador med egna skador på anfallare? Ja, så måste det vara.

Assyriska fick bara 0-0 i premiären borta mot Trollhättan, och visst är det en missräkning. Man kan tjata om dåliga gräsplaner, premiärnerver eller ett frustande, nederlagstippat lag som gör allt för att slå en av de stora favoriterna - men i slutändan bör man nog ändå vinna. Varje match Assyriska inte vinner är en missräkning; absolut inget fiasko, men ändå inte helt bra.

Det som nu oroar är fortsatt backlinjen, för hur ska Norling nu komponera ihop en till hemmapremiären mot IFK Norrköping? Eklund utgick med en befarad knäskada och nu är i stort sett alla från början tilltänkta mittbackar satta ur spel. Sett till statistiken och känslan vinner Assyriska nästan alltid en hemmapremiär mot Norrköping i Superettan, men tvivlar på att vi får segern utan att spela. Gissningsvis får Bengtsson och Thorstensson spela i mittförsvaret med Merkes på högerbacken - men jag skulle inte bli förvånad om till exempel Toompuu får chansen där istället. Även om jag själv skulle valt Merkes.

Var det för övrigt någon annan som händelsevis såg Real-Barca i lördags? Jo, jag antog det. Själv funderar jag på att reklamera hela spektaklet och kräva mina två timmar tillbaka. Barcelona låg på försvar (!) och när sedan domaren började blåsa för allt var det nästintill outhärdligt. Känns som ett smärre mirakel för Barcelona att Dani Alves inte blev utvisad efter fällningen av Cristiano Ronaldo (då Alves redan hade ett gult), och ännu märkligare att Ramos fick spela hela matchen (stängningen av Puyol, glidtacklingen på Messi vid kortlinjen, även han med ett gult redan). Annars blåste han för allt.

Messi? Nja, jag vet inte om han var så fruktansvärt bra i den här matchen. Vet inte ens om det faktiskt var han som avgjorde den (även om alla verkar tycka så). För mig var det Xavi: Två klockrena bollar på djupet. Det säger allt. Jag hoppas att även Ceyhun kollade...

Två dagar kvar.

Egentligen bör det ju bara sluta på ett sätt, med tanke på att 30% tippar att Assyriska tar klivet upp, medan ännu fler tippar att Trollhättan ramlar ur. Men så var det ju det där med premiärnerver, ett till stora delar nytt lag och en dålig gräsplan. Premiärnerverna tror jag att det inte är några större problem med, jag tror nästan att de kan vara större hos Trollhättan, även om de slår ur underläge. Det nya laget har jag redan kommenterat tidigare, och ingen vet väl riktigt exakt hur det kommer att se ut. Att spela på gräs har varit en svaghet hos Assyriska de senaste åren (känns det åtminstone som) och att den då är dålig kanske inte är så bedrövligt ändå? Skämt åsido. Den dåliga planen tror jag är det största hotet i premiären.

Vid såna här tillfällen är det kutym att predika för långbollar. Det sägs att fint spel aldrig funkar på en dålig plan. Men Assyriska och långbollar? När började det funka då? Sen när kunde Assyriska grotta sig igenom vissa matcher med brutna revben (förutom Manovic då) och bara slå långa bollar och hoppas på det bästa? Nej, ett misslyckande lycker då än närmre till hands. Vi är inget sådant lag. Har aldrig varit.

Domare? Självklart min favorit Antti Kanerva, som i och för sig inte var så dålig, om ni minns.