assyriskapoesi

Direktlänk till inlägg 24 juli 2010

"jag såg ett dreglande lejon, stod på toppen och sa: "jag ger bara folket, vad folket vill ha" "

Av Robin - 24 juli 2010 22:45


Det finns så många ord, som betyder så lite satt i sitt sammanhang. Tankarna kan svämma över och vattenskador kan bli till, och jag antar att det är det som har hänt. Jag är inte säker, men jag tror att det är det som har hänt. Översvämning. Elektroniken har dött av allt vatten; allt har slutat att fungera som det ska. Alla har vi varit med om det tidigare, det händer med ojämna mellanrum, men chocken från den senaste är alltid den värsta. En del jag pratar med påstår att det beror på minnet, i dagsläget tror jag själv att det snarare händer värre och värre saker ju längre tiden går.


Det finns inget lätt sätt att säga adjö, så ibland tror jag mig veta att lösningen är att aldrig ens säga adjö. Bara vandra ut genom dörren, stänga den så försiktigt att ingen hör och bara försvinna bort i mörkret eller ljuset eller vart man nu är på väg. Den enda riktiga dröm jag någonsin haft är att bara lämna allt jag har med ett leende på läpparna och med lugna steg traska mot ett nytt liv som ska skänka mig mer lycka än någonsin tidigare; bryta upp från det materialistiska. Men det är istället tankarna som bryts upp till förtvivlan då det inte finns något sätt att nå det omaterialistiska utan att använda sig av det materialistiska. Och även om man bortser från transporten med hjälp av fienden, så innebär materialistiska transporten dit med automatik att materialismen finns där också.


Känslorna har gått som en ko, lite fram och tillbaka inom gränserna för det tillåtna, men ändå alltid någon annan som styr det. Och även om Winnerbäck kan få en åt andra hållet ("dom som skriver ljuger, allt är tvärtom, dom skulle döda för pengar, skandalen är dom"), så hjälper inte det heller; jag är fortfarande inte chef för mina egna tankar. Det är rapporterna som säger mig hur jag ska känna, och jag tror många Assyriska-supportrar (den del av oss som inte personligen känner människorna som drabbats och de runt omkring) känner. Det är en sådan tomhet, och rapporterna från tidningarna gör det egentligen varken bättre eller sämre - de är så meningslösa i vissa situationer. De ger oss inte bröderna tillbaka.


Ibland har jag funderat på att fortsätta den här bloggen. Jag har intalat mig själv att den skulle kunna göra skillnad; att det skulle fel att lägga av när stormen runt omkring en blåser som hårdast; att det är nu, i stunder som denna, som folket behöver få tankarna på annat håll. Jag håller inte med mig själv. Den här bloggen gör inget annat än boostar mitt ego så fort läsarsiffrorna ökar en aning snabbare än tidigare, eller att jag fått en kommentar på ett inlägg. Dessutom vet jag inte om jag anser att det rätta sättet är att ockupera tankarna på annat håll, men där är jag osäker. Dock är jag starkt emot talesättet att det är viktigt att gå tillbaka till verkligheten efter en tragedi; det är snarare tragedin som fått oss in i verkligheten igen, efter våra ständiga utflykter till fantasilandet.


DETTA är verkligheten

FOTBOLL är fantasin


Själv kan jag inte få mig för att skriva om Assyriska längre; det känns så banalt. Jag kan till exempel påstå att Östlundh gjorde en dålig match sist, men egentligen bryr jag mig inte - bröderna är borta. Jag kan fråga mig hur vi ska klara oss utan Ceyhun som flytt till Turkiet - men bröderna är fortfarande borta. Den som gläds över att läsa småfyndiga inlägg i stunder som denna förstår jag mig inte på; inte så att det är fel, jag skulle vilja ha det likadant, men jag förstår det bara inte. Jag vill förstå, men kan inte. Jag kan inte begripa att en analys av en fotbollsmatch kan få vissas tankar så långt ifrån VERKLIGHETEN; jag önskar att jag begrep. Kanske bör jag gå en kurs.


Och att bearbeta sorgen för att gå vidare? Nej, det är som sagt en omöjlighet för mig. Döden är så närvarande, men ingen råder oss att tala om den. Den är närvarande såtillvida att vi någon gång i livet måste fråga oss varför vi lever; vad gör att jag lever ett liv som jag är nöjt med? Antingen funderar man länge och väl på den frågan, försöker hitta ett svar, hittar det och lever efter det - men ingen i världen har ännu gjort det. En hel del är helt på andra sidan, och tänker inte alls på det, men ändå vet de exakt vad som är viktigt i livet: jobb, karriär, kärlek, familj och vänskap. De vet att de vill jobba på vissa jobb, men inte på andra; de spelar efter samhällets regler precis som om det vore det enda rätta. "De säger att det är rätt, därför är det rätt". De gör som alla andra. Det påstår att det inte är hälsosamt att tänka på frågor som livets mening.


Vissa försöker istället hitta ett svar på frågan om varför vi lever, inser att det inte går och lever bara vidare. I en illusion. Illusionen är så verklig att den blir verkligheten, även om man vet att det är en illusion.


Själv kan jag inte komma ifrån frågan helt och hållet; hur kan man bara ge upp när man inte får reda på svaret? Skulle man inte stå upp i motvind? Motstridigheterna är oändliga. Ni står möjligtvis upp i en motvind, men lägger er i en annan; jag lägger mig i en motvind, men står upp i en annan. Vi är så lika, så lika, så lika; trots allt.


I fortsättningen vet jag inte vad jag kommer tycka, då denna händelse verkligen trubbat av all form av spetsighet som fanns i min hjärna; möjligtvis har jag funnit den där gyllene medelvägen som buddhisterna pratar så mycket om. Assyriska till Allsvenskan? Visst. Kvar i Superetten? Visst. Ner till Division 1? Visst. Det finns så många viktigare delar av livet där denna järnvilja att aldrig ge upp behövs istället för inom fotbollen. Tänk om alla istället ägnade dessa timmar åt att verkligen finna svar på den enda frågan som faktiskt betyder något: Varför lever vi? Indirekt får vi svaret på varför vi dör. Varför ger vi upp där, när vi går genom väggar för att söka svar på struntfrågor? Logiken har tillsynes abdikerat och lättjan har intagit tronen. Troligen vill vi inte veta svaret; istället lyckas vi intala oss själva att det är så här, så här och så här vi ska göra, men inte så där, så där och så där. Det är därför det makes perfect sense att alla i och runt Assyriska pratar om hur viktigt det är att komma tillbaka till verkligheten, tragedin till trots.


Egentligen vill jag lämna er med några avslutande visdomsord, men jag kan inte göra det av tre anledningar: För det första inser jag att jag inte har några visdomsord själv; för det andra att jag måste googla fram andras visdomsord eftersom jag inte ens kommer ihåg dom; för det tredje att det inte spelar någon roll, då jag inte kan ge er några svar, utan bara fler frågor, och de flesta antar jag inte söker frågor i livet, utan svar.


Det finns inget sätt att gå vidare, mest för att vidare är det sista stället vi bör gå till. Jag anser att detta är ett tillfälle att stanna kvar, och att stanna där tills vi faktiskt vet varför vi vill gå vidare, och inte bara vill göra det för att det är så det bör göras.


Bloggen går härmed i graven. Time of death: 22:45. Att fortsätta vore så fel, och jag skäms så mycket för att ha startat denna idiotiska löjlighet, och för att jag blåst upp Marklund och Ceyhun till kungar, när allt i slutändan bara kan över på några sekunder. Utan förvarning. Jag skäms, och jag tänker låta mig skämmas ett tag till; sedan kommer även jag ge mig i kast med samhällets system, och jag kommer försöka klättra i det. Jag är inte bättre än er. Inga tårar kommer fällas över denna bortgång, då den är en fis i rymden i jämförelse med brödernas.


Sakna mig inte, jag kommer inte sakna er.





Om jag på något vis förolämpat eller förargat någon i någon som helst förbindelse med bröderna Moussa, Assyriska eller världen i allmänhet ber jag om ursäkt. Min mening har varit att sätta ord på mina tankar, och inte att på något sätt göra någon illa. Jag tror det framgår av texten, men mina tankar har en vana av att misstolkas och därav förklarandet.






Slut på bloggen.





 
 
Ingen bild

AFF VÅRT OCH TORRT

25 juli 2010 03:32

Robin, vilket jävla jobb du gör .. Det är helt underbart o se vilken kärlek du har för assyriska, lägg inte ner bloggen .. Den är klockren

 
Ingen bild

T

25 juli 2010 10:10

Neeeeeej, inte sluta, det behövs såna här platser, ord och tankar, för att man skall orka gå vidare, med litet och med stort. Om du stänger denna dörr, hoppas jag att en annan öppnas, där vi får ta del av dina tankar och reflektioner.

 
Ingen bild

AFF

25 juli 2010 12:31

Jag hoppas att vi i framtiden får ta del av dina tankar och ord. Det har varit hårt för den Assyriska familjen du är en av oss och tillhör den Assyriska familjen. Vi är glada att vi har dig och hoppas på att Gud ger dig och alla andra som har det tufft styrka!

 
Ingen bild

Lebario

25 juli 2010 15:00

Tja Robin. Tycker inte du ska slänga in handduken. Visst, Assyriska har drabbats av en stor tragedi men livet måste gå vidare, annars kan ställa sig frågan, precis som du gör i texten, vad lever vi för?

Du njuter av att läsarsiffrorna ökar, vi njuter av dina inlägg. Se det som en win-win situation, inget fel med det.

Ta en veckas paus och kör igen, bara fel att sluta tycker jag.

Hörs!

 
Ingen bild

Trogen Assyriska supporter

25 juli 2010 22:54

Jag hoppas att du ändrar dig och bestämmer dig för att börja blogga igen.
Du skänker ljus och visdomsord till de som behöver dem, de som är i mörkret. Till de som kanske inte behöver dem, till dem skänker du i allafall en jäkla bra anledning att läsa din blogg.
Det ligger mycket hjärta bakom denna blogg, förlora inte hjärtat.
Du är en av oss, och tillsammans ska vi hjälpas åt.

 
Ingen bild

A

27 juli 2010 00:58

Gör det du e bra på och brinner för, fortsätt skriv!

 
Ingen bild

aff

27 juli 2010 15:49

sluta inte med bloggen, kan thorstensson fortsätta kan du!! du gör ett bra jobb, fortsätt med det!

 
Ingen bild

SSB

28 juli 2010 16:15

Robin oavsett va du gör är du en del av den Assyriska familjen. Kommer sakna din blogg. Lycka till i framtiden.

 
Ingen bild

Ashur Inte från Södertälje

29 juli 2010 12:47

Jag har tänkt igenom det du skrivit. Det är ganska uppenbart en medkännande människa som skriver. En sån som bryr sig. Få av oss kan sätta ord på känslor eller tankar för den delen. Du är en av dem.
Du skriver om visdomsord. Kanske att leta efter andras ord. Men kom då ihåg att visdomsord sällan blir bevingade i samma stund de uttalas. Det du säger kan för många vara visa ord. Du behöver inte leta. Om vi ständigt skulle fråga oss vad livet går ut på, skulle vi inte hinna leva.

Vi lever och brinner för olika saker. Ofta är det de små sakerna som är meningen. Du vet, kanske den första koppen på morgonen, eller den enda ljusa slingan i hennes hår.
Kanske den där satans snygga frisparken, eller den klockrena matchanalysen.

Det är så.

Människan måste få känna sorg, så känn det. Men vi måste också få känna glädje.
Men det fel att tro att det är stapelvaror eller känslor som kommer på beställning eller i rätt ordning.
Att känna både glädje och sorg på samma gång och på samma plats är mänskligt. Och kanske gudomligt.
Det är ingen slump att vi döps, vigs och begravs inom kyrkans ramar.

Därför kan kärlekens låga brinna så intensivt för ett lag. Man sörjer med det. Och man gläds med det. På samma plats. På samma gång.

Din plats är hos assyriska. Och i assyriers hjärta har du ristat in ditt namn.

Så fortsätt leverera de små sakerna som glädje så många. Blogga vidare.



 
Ingen bild

DS

26 augusti 2010 12:45

Du är klok och kommer att finna det du söker, Robin.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Robin - 15 december 2010 10:57

Kebaberna rullar in på löpande band numera, och det är Andreas Gatukök, från andra sidan vägen, som står för leveranserna. Den där jävla Andreas. Och så är det dags att återigen försvinna, gå under jorden, hoppas på det bästa, och sedan dyka upp...

Av Robin - 6 december 2010 23:04

Igår åt jag en kebab igen. På vägen hem med den i handen (ja, jag åt den hemma), så förbannade jag Andreas Haddad. Jag gick där i kylan och pratade om hur jag skulle sluppit det här, bara han hade skrivit på ett nytt kontrakt.   Så därför undrar ...

Av Robin - 2 december 2010 22:48

Dagarna går, natten består. Ja, vintern är här. Det är natt dygnet runt, mörkt och jävligt.   Det går inte en dag utan att mina tankar vandrar iväg till Eddie; vet fortfarande inte riktigt varför. Vi kände inte varandra. Vi har knappt pratat med ...

Av Robin - 30 november 2010 16:39

På något vis känns det alltid lugnande att läsa intervjuer med Rikard Norling. Han säger vad vi vill höra, men han gör det på ett sätt så att man verkligen tror på honom; att han verkligen tror på sina egna ord. Fantastiskt.   Ungdomarnas vara el...

Av Robin - 29 november 2010 23:11

I ett försök att belysa Assyriska-kunnandet hos allmänheten (nåja, åtminstone nån vän eller så), så har jag "intervjuat" en kompis. Han följer inte Assyriska (även om jag tjatat som fan om Marklund och Ceyhun detta året), och här kommer hans svar på ...

Skapa flashcards