Om fyra och en halv timme sitter jag i en alldeles för stor tentasal och skriver ner allt vad jag lärt mig under den senaste tyskakursen - ett väldigt vitt papper riskerar det att bli, om man då inte får skriva med sådant man redan kunde alltså. "det är över snart, snart kan du slappna av... det är över snart, stå ut..."

Tentatiden är 14-17, men jag planerar att lämna skeppet runt 15.50 om allt går enligt planerna, bara för att vara hemma till 16.02 och parkera min numera rätt otränade kropp i sängen, framför tv:n och Argentina-Nigeria. Känner jag Lagerbäck rätt lär inget hända de två första minutrarna i alla fall.

På måndag bär det sedan av till Södertälje; och nej, det är inte en dag för sent. Torsdag lär jag dock befinna mig på arenan när Norling går upp i ringen med herr Larsson.

Jag vet dock inte hur vi ska vinna mot Syrianska på söndag, då pessimismen kommer smygande som Ranelid i tv-rutan. Ingen vet riktigt varför, hur han kom dit, och ingen förstår honom hellre när man pratar i metaforer om sin egen storhet, sin egen lycka och sin alldeles egna förträfflighet - men plötsligt är han bara där. För att citera honom själv: "Ingen har mitt språk"; nä, och det är väl en jävla tur det?

Planerna för sommaren börjar annars luta åt att ett tält inhandlas och jag ger mig iväg ut på stigarna, bara för att ett par dagar senare ge upp och inse att jag aldrig blir någon särskilt stor äventyrare. Eller så övertygar jag min andra hälft (eller är jag hennes andra hälft?) om att det faktiskt är en bra idé att hon hoppar ner i min ryggsäck (eller ska jag hoppa ner i hennes ryggsäck? bara för att öka på den där så kallade jämlikheten alla så gulligt strävar efter) och att jag (eller hon då, om jämlikhetens lagar skall gälla) traskar iväg med henne till någon hemlig liten ö där värmen aldrig försvinner. Sannolikheten ser jag ungefär som 60-40 i det första förslagets favör.

För övrigt anser jag det faktiskt vara väääldigt mycket bättre att höra Peter Forsberg diskutera fotbollsmatcherna i vm än att höra Anders Andersson än en gång påstå att ett lag har "ett alldeles förträffligt passningsspel". Jag är rätt övertygad om att denne Andersson är Leopold från "Kate & Leopold"-filmen. Ingen pratar så där i dagens samhälle. Charmigt? Nej, faktiskt inte ens det.

Med en seriösare ton

Inatt drömde jag att jag tillsammans med någon (vet faktiskt inte vem) befann mig i New York för att shoppa presenter till någon annan (vet faktiskt inte vem). Det hela slutade med att vi sprang in på en second hand-affär som låg i samma hus där jag bodde som 12-åring - problemet är att det huset ligger i Södertälje, och inte i New York. Och presenter? Nej, det glömde jag tydligen bort. Dock blev jag väldigt förvånad (och ganska arg) över att inse att den enda upplagan av Jack Kerouacs "On the Road" bara finns på svenska - och jag som alltid velat ha den på engelska.

Jag tror jag känner en sjukdom komma smygande - eller ja, den har kommit smygande de senaste sju-åtta åren faktiskt. Egentligen så smyger den inte så mycket längre heller, utan både jag och han (jag har svårt att tro att denna sjukdom är en hon) är sorgligt medvetna om varandra. I ärlighetens namn har jag så när blivit en riktigt god vän till honom, men vi får enbart träffas i hemlighet, då han riskerar sparken om han umgås med sina "kunder". I torsdags kväll tog vi en öl på Herrgårn - det är liksom ändå aldrig någon annan som går dit förutom att gömma sig i stanken av det som någon gång kommer vara ens patetiska förflutna.

Nä, den kommer inte smygande längre. Rolf är här.