Jag har tänkt en hel del på det här med att vara falsk. Det är alltför ofta (i alla fall enligt min mening) som folk snackar om hur någon är falsk hit, falsk dig, eller helst åt båda hållen samtidigt. Oftast verkar det vara det sistnämnda.

Det finns väldigt många roliga funderingar man då kan ställa sig: Om en människa är falsk, förutsätter inte det då att alla andra (eller i alla fall en själv) då är sann? Kan man vara falsk om man inte vet vad som är sant? Kan man vara falsk om man inte vet vem man är? Förutsätter inte falskhet, att man vet vad som är sant och sedan handlar tvärtom? För om man själv är säker på att det jag gör är sant (fast andra säger att det är falskt), så kan man ju inte vara falsk? Man gör ju bara det man tror på, dvs man är ärlig och sann mot sig själv och andra utifrån sina egna tankar. Ytterst märkligt alltihopa.

Den slutsats jag alltid kommer fram till är dock följande: Om en person enligt en själv alltid är falsk, är den personen inte sann då? Hur ofta måste en person vara falsk för att den ska räknas som sann? Det finns alltså ett knep för alla de som blir kallade falska: Var falska så pass ofta att det hör till reglerna snarare än undantagen att vara falsk, för i såna fall blir du helt plötsligt av med det - det är ju så du alltid är.

Jag är rätt övertygad om att Aristoteles också hade dessa tankegångar.