Sista seriematchen är hemma mot Ängelholm. Dåliga vibbar från 2008 någon?

Ceyhun Eris är den bästa spelare som någonsin spelat i Assyriska. Någon som säger emot?

Degerfors kan aldrig riktigt ge mig de kalla kårar som laget verkar framkalla på andra runt omkring. För mig betyder Degerfors inget mer än att det är en nykomling, att de är relativt duktiga trots detta, och att de kan vinna mot i stort sett vilket lag som helst i serien. Det har funnits sämre nykomlingar, om man säger så - men även betydligt bättre (Assyriska och Syrianska t.ex.) Degerfors som klubb säger mig inte särskilt mycket förutom att jag vet att de varit duktiga en gång för länge sedan - men tydligen har SSK vunnit en massa SM-guld också.

Jag har själv varit skeptisk, men nu är det nog dags att slänga in triumfkorten och jokrarna på samma gång: Ner med Ceyhun på innermittfältet och spela med två andra anfallare. Låt det bära eller brista; Ceyhun är så överlägsen med bollen att jag frågar mig om det verkligen blir så svårt att försvara sig med honom där: Hur ofta tappar mannen bollen liksom?

Igår zappade jag mellan Sverige-Schweiz och Syrianska-Malmö - och jag måste säga att Syrianska gjorde det helt okej igår. Visst, de blev stundtals utspelade, men det kunde lika gärna ha slutat med hemmavinst om någon bara kunde göra mål på Ijehs framspelningar. Och målvakten gjorde det bra, men det är absolut inte någon jag skulle ställa i mål om jag var tränare - alldeles för osäker, dock med vissa riktigt bra (och coola) ingripanden.

I dagsläget känns det som att Assyriska skulle behöva sno ett par av Syrianska yttrar, åtminstone nu när vi knappt har några friska och hela. Batan lär väl dock vara tillbaka mot Degerfors? Och kanske Eddie också - då har vi det rätt bra på båda ytterplatserna. Vi får även hoppas att Segerström är redo för spel, då jag tvivlar på att Momo Mbyes vilja räcker en match till; men han får gärna motbevisa mig.

Nä, nu är det dags att göra något viktigt. Jag siktar på att bli klar med mitt tyska-arbete ungefär vid halv två inatt, för att sedan göra klart Powerpoint-presentationen av det samma - beräknad sluttid: 04.38 Precis lagom till solen går upp ungefär. Vem har sagt att sömn är viktigt?

Satt och googlade och kom fram till att om man googlar "Andreas Carlsson har svettiga armhålor", så är min blogg högst upp. Någon som har någon ännu roligare googling så att min blogg kommer överst?

Jag borde ha skrivit tidigare. Jag ville, men kunde inte. Det hade blivit för mycket hat - hatet finns kvar, men nu i lite mer utspädd form och därmed mer hanterbar.

Låten är Lars Winnerbäcks "Jag fattar ingenting", och visst passar det in? Den är förstås omgjord i rubriken, och egentligen var det buss jag åkte, men faktum kvarstår: Om jag hade fått chansen hade jag satt alla svenska fotbollsdomare på första bästa flyg till Sibirien (obs: lär ske först när askmolnen slutat störa flygtrafiken). På arenan i lördags kände jag först ilska, och sedan bara uppgivenhet. Eller egentligen var jag uppgiven, sen ilsken, sen uppgiven igen.

Det första först: Assyriskas första halvlek var tamefan det tamaste jävla skitspelet jag någonsin skådat i hela mitt liv - åtminstone när man ser till förutsättningarna innan matchen. ASSYRISKA var TOPPLAG, VÄSBY var BOTTENLAG. Någon glömde bort att berätta det för våra spelare tror jag. Problemet i första halvlek var ju att bollarna aldrig lämnade backlinjen, och sedan kan man skylla på flera: Backarna som valde det säkra alternativet att passa bland sig själva, innemittfältarna som inte gick ner och mötte tillräckligt bra, yttermittfältarna som inte höll bredden, anfallarna som inte fick fast de långa bollarna som till slut blev resultatet. Jag skiter i vilket, men det är viktigt att poängtera att det inte är någon enstaka spelare som ska beskyllas för debaclet, utan snarare hela laget.

Ilskan kom in i bilden ett par sekunder efter Thorstenssons glidtackling. Sträckta ben, dobbar, bakifrån, från sidan - ja, sånt ska tydligen leda till rött kort, men herrejävlar vad den tacklingen INTE borde renderat i ett rött kort. Om det där är nivån, så borde det ju blivit ett antal frisparkar i resten av matchen (och nåra till gula kort), men där valde domaren att bara vinka upp spelarna lite nonchalant. För mig är det en gåta att man kan strunta i såna frisparkar och sedan ta ett rött kort på en tackling som knappt träffar - nivån bör väl vara den samma genom hela matchen?

Mina tankar går inte att formulera på ett läsbart sätt, då det finns alldeles för mycket uppgivenhet för att jag ska orka bry mig. Vad fan ska man göra åt domarna? Jag är tämligen säker på att det inte handlar om att domare går in med inställningen att favorisera något lag - jag tror helt enkelt att de bara är förbannat dåliga. Misstag görs åt alla håll och kanter - och kanske är det dags för en utbildning i vad hands är för något? Det är hands om bollen tar på armen. Domarna verkar ju ofta se dessa situationer, men strunta i att blåsa av någon anledning. Vad anledningen är? Troligen något i stil med att den är ofrivillig eller att bollen sökte handen och inte tvärtom. Nu ska vi ta detta i ordning:

  1) Bollen kan INTE söka upp en hand.

  2) Dessa "harmlösa" hands som sker i straffområdet blåser de inte för, men sker samma helt ofrivilliga hands i mittcirkeln är det frispark. Varför? För att det skulle bli för många straffar annars? Vad gör det om det blir tio straffar i en match? Om det döms rättvist lär man få med sig ungefär lika många i slutändan.

  3) Om man inte blåser straff för en hands i straffområdet för att den är ofrivillig, då undrar jag vad nästa steg är: Att döma bort ett självmål för att det inte var meningen? "Men det kan inte vara mål! Det var ju inte meningen!" "Okej, inget mål!"

Lösningarna? Själv diskuterade jag med en vän om att införa någon form av ärmar som, när de kommer i kontakt med bollen skickar iväg en sjuhelvetes elektrisk stöt så att spelaren nästan svimmar av: Så när en spelare sjunker ihop vet man att det är hands - inga konstigheter.

Då min första lösning är väldigt orimlig lyfter jag istället fram nästa: Bojkotta domare en omgång. Hur ska det gå till? Kanske ni frågar er. Ja, men det kan ju inte bli sämre, eller hur? Antingen låter vi domarna spela rysk roulette med oss genom att ge frisparkar, kort och straffar åt höger och vänster - eller så spelar vi utan domare och spelarna själva får avgöra vad som är vad. Orättvist kanske? Ja, men om varje lag envisas med att döma bort motståndarnas mål för någon liten bagatell så kommer alla matcher att sluta 0-0 ; och efter ett tag tröttnar nog spelarna på det och då löser det sig.

Jag har annars alltid trott att det är hockeyn som har problem med domare, för där verkar domarna blåsa för ungefär var femte slashing, och släppa dom andra fyra. Där är det ändå förståeligt, då det är mindre plan, högre farter och därmed mer svårdömt - fotboll bör inte ha det problemet.

Väsby hemma idag, och visst bör det bli tre poäng? Ja, det bör ju det. Väsby ligger sist i tabellen med endast två inspelade poäng, alltså utan vinster, men ändå är det något som gnager i en så här en sex timmar före matchstart. Varför är det så?

En anledning är rätt svårstavad, men jag är tämligen säker på att när bokstäverna hamnar rätt så blir det till Admir Catovic. Jag har aldrig vetat varför (och jag gör det inte nu heller), men denne spelare har alltid varit en favorit. Varje gång han beträder en fotbollsplan och jag tittar på, så kärar jag mig ännu längre ner i honom; låt vara sen att killen aldrig riktigt slagit igenom som en del trodde för några år sedan.

Den andra anledningen är att Väsby trots allt har spelat helt okej, och egentligen bara väntar på att få till det i offensiven och sätta dit bollarna - men glömmas bör ej att de släppt in mest mål i serien tillsammans med Öster. Så även om Väsby smäller dit två bollar i första halvlek, är det inte helt omöjligt att deras försvar brakar ihop och släpper in tre i andra - eller hur man nu ska sammanfatta det.

Alla väntar på en offensiv urladdning från Assyriska och om den kommer idag har jag ingen aning om. Själv är jag så tråkig att jag säger: Att hålla nollan är minst lika viktigt, även om Assyriska så klart måste pressa på ordentligt för att få in mål framåt också. Det kommer tillbaka om och om igen, för med skadorna som finns handlar det om att få med sig poängen helt enkelt ; mer än så behövs inte.

Det känns på något vis skönt att vi lyckats få med oss en hel del poäng trots manfallet, men ändå är det oroande: Man kan gräva sig ner till botten och ingenting blir egentligen sämre ; men till slut är du i botten och att gräva mer leder bara till att du urholkar hela skiten.

Tipset för eftermiddagen? 2-0. Besara i 68:e, Östlundh på straff (ja, se på fan, vi kommer att få en straff idag!) i 82:a. De som satsar pengar på detta kan skicka 25% av vinsten till mig.

• I de två första hemmamatcherna för säsongen sköt Nahir Besara ett skott på mål i 66:e minuten. I den tredje hemmamatchen kom ett skott från den unge mittfältare i 72:a minuten. Han verkar ungefär runt denna tid, så ska vi gissa att han avgör mot Väsby i... 68:e? Hemma mot Öster fick han dock ett skott på mål i 28:e - och det är de fyra skotten på mål han haft i hemmamatcherna hittills.
• Skotten på mål från Assyriska i de tre första hemmamatcherna är också lite roliga:

Ta bort det första skottet på mål mot Hammarby och det ser nästan likadant ut i alla matcher:

Slutsats: Ett skott på mål efter en halvtimme, ett precis innan halvtid, ett precis efter timmen, Besaras skott runt 70:e och möjligtvis något till efter det om vi har tur.

Borta mot J-Södra känns som en tuff match. Med Mbye och Thorstensson som mittlås? Merkes på högerbacken, som sedan får kramp och in kommer Rhawi? Marco kastas in i knivskarpt läge? Och alla bara flög - inte en enda som störtade mot avgrunden.

Självklart ska man hylla Norling som lyckas formera en vinnande lag - men samtidigt, hur många val har han egentligen kunnat gjort? Att spela Thorstensson som mittback har visat sig vara genialiskt, men frågan är om även Mbye kan hålla där? Tror inte ens Norling ser en framtida mittback i Mbye, utan det var en nödlösning som gick hem. Bengtsson lär vara tillbaka till Väsby, och enligt sportbloggen på lt.se är Jansson aktuell också - det behövs.

Som många påpekat (kanske också jag i något tidigare inlägg?) börjar skadorna likna en parodi. Och när det inte handlar om fotbollsskador, så är det något annat, som Pierre Bengtssons magsjuka igår.

Marklund håller fortfarande. Alla matcher spelade än så länge - får vi se en skadefri säsong? Såååå illa har det dock enligt statistiken inte varit tidigare Superettan-år: 27 matcher 2006, 29 matcher 2008, 21 matcher 2009. Inte optimalt, men ändå betydligt mer än hälften varje år. Låt vara att han spelat halvskadad, blivit utbytt många gånger, inbytt lika många; men spelat har han ändå gjort.

Att Thorstensson rapporterar om en Ceyhun som reser ner till Jönköping trots att han är avstängd visar på att han verkligen är här för att spela fotboll och försöka se till så att Assyriska tar klivet upp, vilket är ett väldigt skönt besked. Det finns alltid en oro om att en toppspelare inte ska vara intresserad av dålig planer och Superettan-spel (i alla fall när man kommer från Turkiets högstaliga) - men Ceyhun kämpar på nästan mest av alla. Rykten sa ju förut att det kunde bli en del strul runt den skicklige turken - just nu ser det ut som att de ryktena inte kunde vara mer fel.

Rikard Norling tog med AIK 2005 8 poäng på seriens 6 första matcher. Tre av dessa matcher spelades mot lag som sedan slutade på seriens övre halva (4 poäng), tre mot såna som slutade på undre halvan (4 poäng). Kollar man tipsen för i år har Assyriska tagit 3 poäng på två "toppmatcher", 8 poäng på "bottenmatcher". Med andra ord har vi börjat serien bättre än AIK gjorde då, men samtidigt: Serien är annorlunda, Assyriska och AIK är inte likadana. Ett tips: Ingen panik.

Slutforcering

Vinsten igår var så imponerande, så stark, så jävla vacker. Vissa vinster är verkligen större än andra, även om de ger samma antal poäng. När Hammarby har folk borta förlorar de hemma mot Brage, när vi har folk borta spöar vi J-Södra på bortaplan. Jag säger det igen: Ett Hammarby utan Linus Hallenius hade aldrig vunnit mot oss senast. Aldrig, aldrig, aldrig.