Jag är så trött på att alla alltid vet hur livet ska levas. På tv sitter Andreas Carlsson och diskuterar livsval med Carolina Gynning, om hur mål nås och hur lycka därigenom blir till. Fascineras av självsäkerheten, hur de kan vara så nöjda även om de inte har en aning om vad livet egentligen bör ägnas åt - i och för sig leder det till att varje gissning är lika god. Min gissning är att det är nu vi ska vila, och efter döden börjar det riktiga arbetet - sannolikheten att du dör av stress efter döden är därmed överhängande om du väljer att lyssna på Carlsson eller Gynning. Att dö av ren frustration över hur dessa blivit kända redan nu i livet är också rätt så gigantisk.

I Babel har Sarah Waters flugit hit, och för mig personifierar hon (det gör tyvärr rätt många) det som är fel med författarskapet. Tydligen funderar hon ut vad hon vill skriva om, sedan görs research och boken skrivs - själv är jag så romantisk att jag tycker att idéerna bör komma till en, och om de inte gör det så skrivs det inget heller. Det skulle bli väldigt mycket färre böcker publicerade, men det ser jag verkligen inte som en nackdel. Tryckfriheten då? Jo, den ska väl upprätthållas - men att det innebär att de flesta böckerna som skrivs (och läses) är meningslöst skit anser jag inte hjälpa tryckfriheten. Snarare lär det leda till att den snart kastreras.

Sen går det att fråga sig om författare verkligen bör skriva mer än någon bok ibland - hur många idéer kan de ha liksom? Det är likadant med skivor, där första-skivorna enligt mig oftast är bland de bästa. Varför är det så? Min teori är att varje upphovsman så länge går och tänker och funderar på något, att när det till slut blir till en bok (eller en cd), så komprimeras 20-30 år ner till ett intensivt, makalöst, motsägelsefullt inferno. Till uppföljarna dröjer det bara något år, och hur många nya tankar finns egentligen då? Det mesta är alltså redan sagt.

Mina egna författardrömmar har krossats i bitar av mig själv och alla dessa författare; de som skriver och skriver och skriver och tror att allt är bra för att det säljer (läs: Dan Brown, Jan Guillou med flera). Alla stöpes i samma form, där grammatiska regler verkar spela en större roll än bra handlingar och känsla för språket. Det behöver inte alltid vara perfekt, varken i böcker eller musik, men det måste finnas en känsla som verkligen går att ta med sig, som man vill ta med sig. Att litteraturens värld är enformig är knappast ett mysterium, det finns t.ex författarskolor. Jag vet inte om jag vågar gå in på allt mitt förakt mot såna utbildningar, då sömnen kan störas av att jag drömmar mardrömmar igen, om samma, gamla, tråkiga man i kostym; en kostym som är brun och dan.

Vem tror seriöst på att man kan lära sig att bli en bra författare? Det går att:

• lära sig att skriva på ett underhållande sätt
• lära sig att skriva på ett korrekt sätt
• lära sig vad som säljer och hur man skriver såna böcker

Det går däremot inte att gå en utbildning och tro att man sedan blir en bra författare, redo att skriva superba noveller eller långlivade romaner.

Nej, jag är så trött på den alltför uppstyltade stilen. Det är för få som berättar från hjärtat, med känsla, utan att bry sig om vad som är korrekt och inte. Som berättar någon form av sanning, även om den inte alltid är sann. En bok kan grundas på lögner och vara underbar, problemet uppstår när lögnerna är någon annans. Att tvingas göra research på en skönlitterär bok bör vara första tecknet på att man inte bör skriva boken. Kan vi inte lämna historien åt de som levde då? Kan vi inte läsa deras berättelser istället för att läsa om dåtidens samhälle och dikta upp sådant som sedan klassas som sant i dagens? Det blir så mycket lögner, och även om dessa stämmer överens med dåtidens, så är ändå våra lögner fel; deras rätt.

Bukowski är död. På mer än ett sätt.