Göran Marklund. Hans bild pryder min blogg, och det säger egentligen allt om hur mycket jag värdesätter honom. Idag var det återigen han som sänkte ett lag. Två mål och, än viktigare, två raka startmatcher i början av säsongen. Vad händer om den gamle är frisk och kry en hel säsong? Jag tror inte att motståndarna vill veta det.

Med det sagt vill jag komma till dagens enskilt viktigaste händelse, som troligen var orsaken till vinsten mot IFK Norrköping idag. Mig själv. Idag var jag i en kyrka för första gången på väldigt länge, och kanske är det här Guds sätt att ta mig till sidan, och på ett lugnt sätt berätta vem det är som verkligen bestämmer här på jorden. Låt vara att det inte var för att be, eller ens för att finna lite ro, men i kyrkan var jag och jag är fullständigt övertygad om att Gud visade sin tacksamhet genom att skänka Assyriska en 2-1-seger.

Vi må ha backat hem, blivit passiva i slutminuterna, men tre poäng är alltid tre poäng.

För övrigt är det nog dags att hylla den (Aydin Aho antar jag?) som värvade tillbaks Pierre Bengtsson, vilka fan hade spelat i mittförsvaret annars? Själv var jag skeptisk, frågade mig om ännu en mittback verkligen är nödvändig, men oj så fel jag hade. Jag kapitulerar för din storhet, Aydin. Jag antar att det är därför du jobbat med det där längre än jag själv (som trots att jag aldrig jobbat med det där redan har fått sparken av mig själv ett flertal gånger).