Min blomma har genomgått sin första kur. Sista hjälpen kallar jag den. Bladen hängde som en rastafari-frisyr, jorden var lika torr som en gammal svensk mans humor. Den är död, sa de till mig. Om det är någonting jag lärt mig, så är det att en svensk i sådana lägen ger upp. Vi gör inte som hjältarna i krigsfilmerna, där vi går över eld, för att komma till vattnet som vår skadade vän så väl behöver.

Själv kastade jag mig framåt, landade med en snygg kullerbytta på soffan, pekade åt ena hållet och skrek: "Kolla, en fågel!", och sedan tog jag vattenkannan, utan att fienderna, de brutala persiennerna som försöker ta livet av min ende växt genom att inte låta honom tala med solen. I ett enda ryck, försvann persiennerna, och det var då jag kom på det: Jag hatar solen. Hur den får en att vakna på morgonen, hur den värmer hela lägenheten till en bastu, hur den gör att man knappt ser vad som är på tv på grund av reflektionerna. Men jag lät det vara, för min växt behöver den. Jag fyllde min vattenkanna och gav den vatten, sen mer vatten, sen än mer. Jag glömde helt bort, att nu när persiennerna var borta ur leken, skulle jag själv kunna dö av törst. En heroisk insats skulle vissa kalla det, en del har till och med önskat att mitt mod hyllats med en parad på nationaldagen; själv svarar jag bara lugnt: "Jag gjorde det som varje stolt svensk skulle ha gjort."

Jag antar att jag inte är svensk.